Nutidstapas och det förflutnas pussel

Den senaste tiden i mitt liv har varit bräddfull: skrivningar, stress, jul och internetdebatter har samsats om min hjärna. Därav frånvaron av inlägg. Men min idé med den här bloggen har hela tiden varit att jag ska skriva när lusten och tiden finns, och det har varit mycket vilja men inte kunna den senaste tiden. Nu sammanfaller predikaten, och här är jag igen.

Det är terminsslut och årsslut och jag firar på alla möjliga sätt. Elever, tomtar, kolleger, dagar. Skål. Livet är cykliskt den här tiden på året, allt ska knytas ihop och sammanfattas, avrundas och kommenteras. Genom att läsa om, diskutera och uppröra mig över allt från filmsnuttar till julavslutningar har jag kommit i kontakt med människor som ser ett stort värde i att allting förblir som det alltid har varit. Jag tror ingen av dessa människor, intelligenta som ignoranta, verkligen tror att ingenting förändras, men det verkar vara en populär gren dessa dagar att föreställa sig det. Och så blir ordet "tradition" ett slagträ i en idelogisk debatt, där jag hamnar på ena sidan. Det är uppfriskande som en kall avrivning, ett isbad efter en het bastu, men samtidigt utmattande. Hur viktiga är egentligen tecknade disneyfilmers vara eller icke vara? För mig: inte det minsta viktiga i mitt julfirande, desto viktigare att diskutera och snickra fram retoriska argumentationer kring. För väldigt många andra (att döma av tittarsiffror och åsikter på internetforum): Oerhört viktiga som del av julfirandet (3, 9 miljoner svenskar kan inte ha fel) men onödiga att diskutera.

Min mamma städar källaren och tvingar mig med varm och vänlig hand att gå igenom det jag lämnat efter mig genom åren. Det är en angenäm och lite skrämmande uppgift. Jag hittar en dagbok från ett självupptaget svin till 16åring, jag hittar skrivhäften med prydliga anteckningar om mossans egenskaper, jag hittar LP-skivor med Black Box och Orup. Jag hittar en skolkatalog från åk 3 i gymnasiet, där jag käckt poserar i tubsockor och hatt i skrevet på en bild och som polotröjesocialist på en annan. Att hitta sånt här brukar ofta kallas för att titta i en skrattspegel, och det är verkligen komiskt med fluffiga luggar, pretentiösa försök till allvar (i Ullaredskjorta), prestudentikos humor som försöker vara studentikos och bisarra mellanstadieteckningar med förvridna varelser som hugger huvudet av varandra (fråga inte). Men jag tänker att det är mer som ett prisma: ljuset strålar ut från den där tiden, och jag ställer mig i det. Så bryts tankarna och känslorna i min gestalt och det är omöjligt att hålla kvar, det strålar bort från mig och förblir oförutsägbart.

I Kents kanske bästa låt, "Klåparen",  sjunger Jocke Berg: "Du minns den du var / med förakt och lite hat [...] Du har förändrat ditt sätt / suddat ut varje spår / men längre in, långt långt in / ekar tonåringens vrål." För mig blir det ja och nej på den. Jag bär den där killen inom mig, men jag hatar honom inte. Jag försöker förstå honom, han är jag; han har förändrats och därför är det möjligt.

Jag går ut och äter middag med fem gamla vänner från gymnasiet. Vi äter flottiga tapas och jag lyckas undvika att spilla olivolja på tröjan. Den gamla klyschan om att vi är oss lika dammas av men är sann och vi berättar om våra liv sen senast vi sågs, samtidigt som vi pusslar lite med vårt gemensamma förflutna. Det är fantastiskt trivsamt. Jag återfaller i rollen som glad skit och stortrivs, jag spelar en roll men är samtidigt mig själv. Medan jag suger oljan ur en kammussla tänker jag att detta också är källarstädning, med sällskap: vi berättar om varandra och hittar några borttappade bitar som vi missade förra gången.Om pusslet inte var ett prisma skulle vi kanske kunna bli klara innan kvällen är slut.

Någon av oss tvivlar på meningen med livet.
Någon håller med.
Någon tycker det finns så mycket att upptäcka i livet att det är omöjligt att tvivla på meningen med det.
Allesammans tänker vi på vilka vi är och vad vi varit och att det sammanfaller ibland.
Gud nämns inte en enda gång.
Tre flaskor vin går åt.

Jag tänker att det inte går att frysa tiden, och att det egentligen är det jag försökt säga i alla de där debatterna. Om vi inte förmår att samtidigt vårda OCH omskapa våra minnen, vårt kulturarv och våra traditioner kommer allt det där till slut att rosta ihop och då kommer inte ens Youtube att kunna få snurr på det igen. Om vi inte förmår att respektera våra minnen samtidigt som vi låter nuet och dåtiden gå ut och leka med varann kommer vi en dag att märka att ingen, inte ens vi själva, vet varför vi är de vi är eller hur vi kom hit.

Så jag firar jul utan Gud & Kalle Anka.
Jag äter pepparkakor med ädelost.
Jag äter en och annan köttbulle.
Jag ställer sallad på julbordet.
Jag skålar med AP, MP, ES, JM & MMN och minns de vi var utan förakt och hat - men med en liten liten skämskudde, ibland. Och vi skrattar precis lika mycket som på nittiotalet.

The world has turned and left me here

Jag hatar din åsikt men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka den och jag hatar det du säger men jag älskar att jag får säga emot

Den senaste tiden har jag tagit aktiv del i samhällsdebatten. Jag har diskuterat det fria skolvalet, den kommunala skolan, skolavslutningar i skolan, SD:s alla klantskallerier och deras politik. Den som är intresserad av vad jag tycker i alla dessa frågor kan kolla in min FB-sida eller fråga, svaren ges inte i denna text.

En sak jag fick bekräftad är att det är mycket mer ansträngande att vara en del av debatten än att stå bredvid. Att kasta sig in i en internetdiskussion är som att frivilligt låta sig sugas upp av en tornado och försöka kämpa emot. Ibland tänker jag att alla rasistiska kålhuvuden som kräks åsikter på Flashback och i kommentarsfält är lika lätta att påverka som väderfenomen - varken logik, förnuft, moral, etik, känslosamhet eller raseriutbrott har någon effekt.

Det jag då tänker är två saker, i ett inledande skede:

1) Varför ska dessa människor ha rätt att uttrycka sig? Vad ger dem rätten att kräkas offentligt så det stänker upp över alla väggar och kletar ner allt, som en vinterkräksjuks  första spya?
2) Hur kan det finnas människor som är så fullständigt annorlunda mig själv, fastän de också har två armar, en mjälte, hårstrån och bor i samma del av världen som jag?
Hur kan det som är fullständigt naturligt för mig vara onaturligt för en hel del andra, och hur kan det jag ser som motbjudande vara dessa andras syn på vad "alla egentligen" tycker?

Under de senaste dagarna har jag även blivit påmind om hur skört människolivet och vår vardag egentligen är, och hur lite vi egentligen vet om varandra:

En människa som borde leva länge till finns plötsligt inte mer.
En människa är plötsligt försvunnen och efterlämnar rykten, spekulationer och bestörtning.
En människa visar sig plötsligt ha levt ett helt annat liv än det man trott.

I dikten sägs det att våra liv på många sätt är meningslösa - i slutänden är vi ensamma inför döden och då spelar det ingen roll vem eller vilka man levt livet med och vilka historier man lämnat efter sig. Petra Marklund sjunger: "Snart är vi aska i vinden"; Samuel Beckett skriver: "Kvinnan föder grensle över en grav".

För mig blir detta ett överpragmatiskt sätt att se på livet. Att vi alla en gång ska dö betyder inte att vi ska göra döendet till huvudsaken eller höjdpunkten i våra liv. Vi vet inte när döden kommer, inte ens om vi väljer att själva bjuda in den.

Vi kan inte veta vad som ska hända, och eftersom vi inte kan ana slutet, blir filmen så mycket intressantare att följa. Ett sätt att göra livet ännu intressantare är att berätta för varandra - historieberättandet, människosläktets urtida underhållning, all over again. Att berätta för varandra skyddar oss inte mot döden, livet har inte en chans mot döden om man bara ser till det biologiska. Men livet utklassar döden om vi tar berättandet till hjälp och minnesskapar tillsammans. Kanske kan man hindra någon av de där människorna om man vet vilka historier de bär inom sig. Två som bär gör kånkandet lättare.

Internetidioterna må påminna om urtida dinosaurier, men de gör mig ständigt förvånade, och förvåning är för mig en källa till intresse. Att bara umgås med likasinnade ett helt liv blir ett trist manetliv. Att begränsa andra människors (fruktansvärt knasiga) åsikter är att kringränna det finaste vi har: det fria ordet. För när grottmänniskorna satt runt elden och gnagde på brända köttbitar praktiserade de yttrandefrihet. För mig är allt annat sekundärt.

Så kom an bara extremister, rasister, nazister, homofober, terrorister och pedofiler - säg vad ni tycker, jag gillar att ni gör det även om jag hatar era vidriga åsikter. Men räkna inte med att bli oemotsagda - det fria ordet tillhör även era motståndare. Och jag är övertygad om att vi är många, många fler än ni. Det är bara många av oss som inte fattat det än. Det påhittade Voltaire-citatet "Jag hatar dina åsikter men är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem" betyder ju inte att de hatade åsikterna inte ska bemötas. Och yttrandefrihet innebär heller inte att man bör och ska förolämpa folk oavbrutet bara för att man kan.

Det enda som återstår nu: hårt arbete, varje dag, för att bemöta, bekämpa och berätta. Livet är en hockeymatch där det inte finns några enkla genvägar. Det är tufft där ute.



Yttrandefrihet före  profeterna och ideologerna.

En avskalad refräng

Jag lunchar med en mycket intelligent ung kvinna, M. Det är väldigt inspirerande, även om intelligenta unga personer lätt får mig att känna mig gammal och osmart. Hon säger sig vara orolig för sin framtid, men jag tror henne inte för fem öre. Hon sitter med alla trumf på hand och hon vet vad hon vill, på nåt sätt känns det som om det inte kan gå fel. Lågmält självförtroende strålar ut från henne, som sol ur en citrusfrukt. Hon säger: "Man lever bara en gång" utan att det låter som en gammal intatuerad klyscha.

Det är jag som är gammal, och hon som har rätt.

Några dagar dessförinnan utbrister J att hon älskar Darin. J är betydligt äldre än både M och Darin men hon bryr sig inte och postar det på Fejan. Eller så är det just det hon gör: bryr sig väldigt mycket och vill berätta det för andra. Min Feja är fyllda av sådana känsloutbrott, små små pyspunkor ur villasamhällenas och dagishämtningarnas inrutade vardag. När det händer suger jag i mig den där livsluften som en sprinter efter målgång. Darin har sjungit "Astrologen", precis som jag trodde att han skulle göra, och det är det som får J att gå igång.

Under många år var Magnus Uggla min nödutgång från mexitegelverkligheten - en snäll liten kille med snälla föräldrar som lärde sig om snäll solidaritet och gemenskap och Bamses gäng kände det som en litenlitenliten protest att lyssna på en adlig golvmopp med solglasögon som sjöng småsnuskiga texter om fula gubbar. Back in the day när kassettbanden regerade bestod vid ett tillfälle ett mellanstadiedisko endast (!) av Ugglas "Den döende dandyn" på kassett: fyra snabba, en tryckare och sen vända på bandet och börja om igen.

"Astrologen" ligger på skivan före och är Ugglas bästa låt, en storslagen ballad som kombinerar enkel träffsäkerhet med någon sorts bisarr grundberättelse om en astrolog. Jag har fortfarande inte fattat vem "skalden Sundell" är, trots att jag både googlat och wikat. En av de vackraste raderna i sången lyder

"Du är den vackraste jag mött / Inte påmålad och  falsk som andra/ Du har väckt upp det jag trott var dött".

Darin väljer, helt rätt, att göra dessa refrängrader avskalade medan Uggla 1983 valde att brassa på med både höjning och stråkar. Men som musikkritiker ofta skriver: en bra låtar klarar vilken coverversion som helst, och det gäller definitivt "Astrologen".

Visste väl det.

Jag kan också klyschor, och en jag gillar så mycket att jag gjort den till min livsdevis är "att ta en dag i taget". En dag består av 24 timmar, 1440 minuter och 86400 sekunder. Varje dag, någon gång under de 1440 minuterna, upplever jag det vackraste ögonblick jag mött. Ibland är det förväntat, som en inplanerad lunch med en intelligent ung inspirerande person, ibland är det oväntat, som när synthljudet i en Tove Styrke-låt prickar hela mitt skinn. Ibland är det alldeles självklart, som när Darin sänker tempot i refrängen på "Astrologen". Jag blir osminkad och ärlig då, istället för påmålad och falsk. Det förväntat döda vaknar i mig så, varje dag, som vilken Jesus som helst.

När jag sitter på lunchen med M och hon berättar om sitt "riktiga" liv som måste börja men som redan har börjat - det vet hon lika väl som jag - funderar jag över missade chanser. Jag lyssnar på berättelserna om allt roligt hon gör och ska göra, hur hon får se hela världen under sina resor, hur hon otvunget kastar sig mellan fjällstugor och surfstränder som en utförsåkare, samtidigt som hon inte gör så stor sak av det hela utan bara njuter och flyter med. Jag tänker plötsligt tankar som börjar med fraser som "i den åldern hade jag inte ens..."; "vad har jag gjort som kan jämföras med..."; "varför har inte jag..."

Det är inte M det är fel på; det är mig. Varför har jag aldrig varit i Australien?

Så tänker jag att klockan bara är halv ett, och att jag kan njuta av det här ögonblicket resten av dagen. Att jag just varit med om en höjdpunkt, något som aldrig kommer tillbaka: en vindpust i en trädkrona, en solglimt i en vattenpöl, ljuset ur en apelsin.

Just då är "Man lever bara en gång" det vackraste jag hört.

Och jag ÄLSKAR Darin.

Darin – Astrologen

Anakronismer, Sovjet och kostymer

I förrgår såg jag ett program på Kunskapskanalen som hette "Moderna ruiner". Programmet är gjort enkom för mig, är jag helt övertygad om, eftersom det handlar om precis det jag går igång på: rester av industrier, institutioner, bostäder från en annan tid som tidens tand sakta gnager ner till historiskt grus.

Senaste programmet handlade om ett sovjetiskt gruvföretag som bröt kol på Spetsbergen och där skapade staden Piramida . I programmet sades att "Homo Sovjeticus sin vana trogen utmanade naturen": på en otillgänglig, kall och jävlig plats byggdes en fotbollsplan, ett kulturhus och en simhall. Det sista extra imponerande eftersom det var problematiskt att ens ordna dricksvatten - tänk er då att fylla en sovjetisk bassäng. Tanken var att skapa ett "Sovjet i miniatyr" mellan de stränga norska bergen, att imponera på omvärlden genom handlingskraft och samtidigt få arbetarna att känna sig hemma. Inte ens i gamla Sovjet var det alldeles enkelt att få människor att lämna sina familjer och leta kol bland labbar och isbjörnar.

Som vanligt slarvade Sovjet med finishen: husen byggdes alldeles för snabbt, fotbollsplanen byggdes för nära en framströmmande älv och gruvan som verksamhet var oförberedd på perestrojkan. 1998 lämnade de sista arbetarna gruvorten och lämnade lampetter, dekaler från 1980-talet och en sprucken simbassäng efter sig. I gymnastiksalen ligger en fotboll kvar. Idag kommer besökare dit för att studera den flagnande sovjetismen, samtidigt som en handfull byggare i pälsmössor (de har en chef) fulrenoverar det de kommer åt. "Om 20 år kommer man att kunna bo här igen", säger byggchefen. Han och hans arbetslag när också en förhoppning om att Arktis-kapplöpningen (där Ryssland är en aktiv medtävlare) ska kasta in Spetsbergsgruvan i händelsernas centrum.

Igår besökte jag för första gången en friskola, i egenskap av förälder; åtminstone försökte jag hänga av mig lärarblazern i trapphuset. Det gick sådär. Hursomhelst: jag fick en inblick i en ny värld, där en skinande blank yta lockade med kunskap, mångspråkighet, trygghet och arbetsro. Hur bra som helst. Fyra olika rektorer gjorde sitt yttersta för att berätta hur skolan, på alla plan, låg i skoltillvarons framkant: en engelskspråkig PP kompletterade de svenskspråkiga rektorerna; på den engelskspråkiga rektorns slide fanns ordet "likabehandlingsplan", som han uttalade på klingande brittsvenska. (Man kan inte annat än påverkas - se bara hur jag skrev "slide" istället för "slajd" i meningen ovan.) Längs väggarna stod blå elever och kostym- / dräktklädda lärare. Längst upp vid taket tronade Union Jack sida vid sida med svenska fanan.

Jag fick träffa glada lärare och elever; nöjda föräldrar berättade hur nöjda de var och i rektorns staplar visade sig denna den bästa skolan ha de bästa resultaten av alla. En av rektorerna förklarade att "disciplin" är ett laddat ord i Sverige men inte i resten av världen och att skolan därför tagit fasta på vad resten av världen tycker och avdramatiserat ordet disciplin genom att skriva in det i sina riktlinjer. Eleverna hade fasta klassrum med fasta platser och fritidsrum med fastställt tidsschema; förhållandet lärare-elev regleras med ett fastställt regelverk, elevernas klassrumssituation står fast genom att eleverna tågar in - väntar vid bänken - jobbar tyst och det finns fastslaget hur kläder (inte skoluniform), kommunikation och kunskapsmätning går till. Skolan tillåter inga glipor mellan tröja och byxa men säger inte kategoriskt nej till "häng"; den lucka i systemet som eventuellt kan finnas i elevsituationen kan alltså  bäst uttryckas genom ett par hängande byxor med nedstoppad lång t-shirt.

Ett stående inslag i programmet om den sovjetiska polargruvan var en trio excentriska musiker som gick runt bland de sammanfallande byggnaderna och samlade ljud - de ville använda ljudet av en ostämd flygel, gamla vattenrör och trasiga brädor till framtida kompositioner. "Men det är svårt", sade de, "att veta säkert när man är här. Vi måste lyssna när vi är hemma och se vilka ljud som blir användbara."

När jag satt i friskolans café försökte jag lyssna på allt men det var svårt att veta vad jag egentligen hörde. Befann jag mig i en bisarr anakronism, ett försök att konservera ett pedagogiskt system från en svunnen tid så att dagens människor ska kunna se hur undervisning bedrevs förr i världen? Ett välrenoverat museum alltså, förklätt till skola. Eller var det i själva verket jag som representerade det förflutna, en intressant men samtidigt lite sorglig person som i huvudet redan formulerar sarkastiska blogginlägg om något han inte begriper sig på? En dinosaurie som anser det underligt att lärare möter tioåringar i kostym och dräkt och som saknar halvtaskiga barnteckningar, valhänt skrivna riktlinjer på skolans anslagstavlor och lärartofflor..

Det är så svårt att veta hur det är, när man är där. Jag skulle ha behövt göra som de danska musikexcentrikerna: slå på allt med gamla pinnar för att höra hur det låter. Hur låter det när man slår på en välputsad fasad? Kanske krackelerar den, som de sovjetiska byggnaderna. Eller så skapas framtidens musik där, i mötet mellan en gammal pinne och en strukturell, slimmad organisation i kostym och slips.

http://www.svtplay.se/moderna-ruiner

Cellolektion i skuggan

Kvinnanmamman säger att hon kört vägen många gånger, att den inte är så farlig även om det förstås kan hända något.

Cellopojken, sonen, koncentrerar sig på sitt instrument. Hans blick är stadigt fäst vid notstället som stöder ngn Nocturne och jag tänker på hur enkelt det är att välta ett notställ. Jag minns det från min tid tillsammans med 80-talets dregliga plastblockflöjter.

Jag träffar av en slump E, som jag inte sett på många år, före ett F&S-pass. Vi har båda bekväma gympingtajts och hon beskriver hur det är att resa runt i världen. En av de senaste resorna gick till Israel, där hon såg tungt beväpnade vakter överallt.
Vi dricker lite ur våra sportflaskor före passet; behövs för vätskebalansen. Vätskebalansen är viktig.

När jag läser om, undervisar om, tänker på världskonflikterna fastnar jag ibland i de stora linjerna. Ja, faktiskt kommer jag ofta inte längre än så; de där linjerna bildar ett så finmaskigt nät av sina terrorbalans och truppförflyttningar att jag fastnar där. Soldater (människor?) skjuter, spränger, skjuts, springer och sprängs, visar nyheterna. Fruktansvärt. Jag begrundar hur fruktansvärt det är, skalar lök och byter kanal.

Hur mycket förstår jag av världens konflikter? Jag vet en väldig massa om dem, men inget om långsamheten - om tiden som passerar mellan bombräderna, om hur man fördriver tiden i ett skyddsrum. I reportaget med färdvägen beskriver journalisten hur det är att leva i norra Israel, hur Kvinnanmamman vuxit upp där och vant sig vid att bo i ett farligt område. Fast inte SÅ farligt, säger hon, inte just nu. Ur hennes perspektiv är Iran och Hizbollah de hungriga vargarna och de lurar några mil bort. Men just nu är det lugnt. Det är säkert att köra den här vägen för tillfället. Cellopojken är hennes son och han växer upp där, precis som hon. Han har möjlighet att spela cello medan han väntar på vargarna, även han lever pojkvardagsliv med dataspel och plastfigurer.

Det är då jag kommer att tänka på notstället; hur många granater behövs för att välta ett notställ? Varför flyttar inte Cellopojken och Kvinnanmamman? Jag växer upp i mexitegelland där ingen äger en pistol. Cellopojken tillhör andra generationens krigsväntare. I en av de soligaste delarna av världen är det han som lever i skuggan.

Jag funderar över hur lycklig han är, medan jag värmer upp lårmusklerna - kallsverige framtvingar träningspass inomhus. När jag sedan vandrar svettig hem genom kvällsstaden undrar jag om samhällstrygghet ger större förutsättningar för lycka, eller om det ändå alltid är vi själva som skapar den, var vi än är. Jag skulle vilja veta vilket stycke Cellopojken smekte fram på sitt instrument. Men jag vet inte om jag skulle våga köra mina barn till skolan på den där vägen, även om den var säker för tillfället.

Fredag lunchtid, mentalhygien

Jag har tänkt använda den här bloggen till att samla på människor och vad de säger. Ett mål med mitt liv, eller egentligen i varje dag som ju är en egen liten enhet, är att utvecklas och lära av andra. Då gäller det att lyssna på andra. En svår konst, men om man gör det kan man lära sig en hel del. Igår lärde jag mig till exempel att

* Det spökar (kanske) i gamla mentalsjukhus.
* Att stålindustri kan skapa hemtrevnad, förut allt annat den ställer till med.
* Att jag rakar mig med järn från Sandviken.
* Att Volvo 740 egentligen kommer från Hofors.

I det där gamla mentalsjukhuset - idag ett allaktivitetshus - pratade jag en stund med en av föreståndarna och han berättade om allt detta. Han berättade om gågna tiders institutioner: hur de mentalsjuka (som kunde inkludera dagens ADHD-diagnosticerade eller sk "vanartiga barn") skickades iväg för förvaring; hur de trots allt bara spärrades in bakom ett meterhögt staket och fick sköta fruktträd och höns. Fruktträden står kvar än idag, hönsburarna ligger på vinden. De sista kvarlevande intagna befinner sig i öppenvården.

Det slog mig att jag och föreståndaren, med bara enkla korrigeringar i tidsflödet, lika väl skulle kunna ha varit vårdare. De ungdomar som med energi och glädje får utöva teambuilding på skoltid hade med den tidens mått kanske setts som vanartiga bråkstakar. På den tiden stängdes man in på institutioner och pacificerades med jordbruksarbete, idag finns diagnoser och mediciner och lagtexter om individanpassning. Igår skar man bort delar av hjärnan; idag finns talsynteslästa läromedel, specialpedagogik och IUP.

Lätt att tycka: stackars jävlar och tur att jag lever idag. Och visst, jag skulle aldrig vilja tillbaka till folkhemssamhället, där medborgarna anpassades och de avvikande avfärdades med steriliseringar, lobotomeringar och fängelseliknande spöksjukhus. Frasen "Det var bättre förr" tar jag aldrig i min mun. Men det jag funderar över är - den tidens människor var inte ondskefullare än vi. Jag vägrar att gå med på att människor födda på 20-, 30- och 40-talen skulle ha varit av ett sämre "människomaterial" än beslutsfattarna födda på 50-, 60- och 70-talen. Den tanken leder likt en Autobahn ner i Goebbels/Hitlers mentalhygieniska rasgryta. Ändå fanns dessa institutioner, och många kände till dem.

Det måste finnas företeelser i vårt nutida samhälle som jag, och alla andra som lever nu, ser som naturliga och som vi inte vill, orkar, ids, vågar, försöker göra någonting åt. I framtiden sitter en annan bloggare på min domsplats och avfärdar vårt samhälle: "2010-talet, hur kunde man bara tillåta att [fyll i lämpligt samhällsfenomen]".

Ett annat sätt att tänka gör oss till skapelsens krona, slutet på historien. Har vi verkligen redan hunnit dit?



Säters nerlagda mentalsjukhus.

Vindens funktion II (remix: mindre fikonspråk)

Det finns en scenbild i "Amelie från Montmartre" där vi får se Amelies barndomshem snett från sidan. Varje gång man får se det där hemmet blåser det, som av en sopande kvast. En förströdd kvast. Det där älskar jag av någon anledning, och sen älskar jag sådan vind alltid, i alla sammanhang. Ändå hatar jag att cykla i motvind.

Det jag tänker är att jag, som människa, är det kitt som binder samman det andliga/litterära/romantiska med det sinnliga/faktiska. I mitt job har jag läst mig till att detta är en romantisk livssyn, att romantikerna hade en vison om att vi, genom våra sinnesintryck och hur vi betraktar dem, omskapar världen. Jag vet inte om jag är romantisk egentligen, i alla fall inte på det sättet. Men när vinden möter mig blåser den genom mig och omvandlas, den där vinden i skolträdet blir mer än ett atmosfäriskt fenomen - samtidigt som jag inte tror att det finns något mer utanför mig än atmosfäriskt tryck eller vad det nu var.

Genom mig blir vinden något mer än den var från början. Genom vindens kraft blir jag någon annan än den jag var från början. Så vet jag att det är, romantiker eller ej. Men: Om jag upplever något, måste jag sätta en etikett på den känslan?

Igår hittade jag en etikett jag gillade som jag klistrade i fejan på min FB-profil: existensialism. Sartre skriver:

En människa engagerar sig i livet, formar sin egen gestalt, och utanför denna gestalt finns ingenting.

Om man tänker så, är man en övermänniska som tror sig vara större än världen?
Eller är man bara ett ensamt löv som blåses omkring i sinnenas intrycksorkan?
Och betyder det ensamhet?


http://www.youtube.com/watch?v=myOk81ydO0I

Vindens funktion

Jag sitter i mitt personalrum och tittar ut genom fönstret. På skolgården utanför står ett stort högt träd - jag lär mig aldrig vilka träd som är vilka - och löven är gula nu, påminner om småkakor eller praliner. De lossnar ett och ett, långsamt och orytmiskt, med hjälp av vinden.
På andra sidan fönstret sitter jag, i en lammskinnsfåtölj.

Av någon anledning har jag länge varit fascinerad av hur vinden rör sig genom trädkronor, hur ett atmosfäriskt fenomen flyttar, vinklar och skotar tiotusentals små segel och att jag står där och ser på. Lika länge som jag tänkt starta en blogg (förmodligen längre) har jag planerat att tänka något djupsinnigt om detta, något andligt eller något om livets gång; vad vinden symboliserar, vad löven står för och så vidare. Jag är övertygad att sådana fraser skulle göra sig utmärkt i en dikt av t ex Verlaine, och allvarligt franskintensiva poeter ligger högt på min credlista.
("Allt är vind" är f ö en roman av en fransk nobelpristagare, läs den!)

På ne.se står det om vind att "luft rör sig i förhållande till jordytan" på grund av temperaturskillnader, tryckkrafter i atmosfären och jordens rotation. Men Google-magin blåser även fram en dikt av en okänd kubansk poet:

En blå vind
närmar sig avenyn.
Träden har inga namn
men ylar fulländat, som höstviolinerna
i en sonett av Paul Verlaine.

Mina atomer klyvs av litterära epoker.

Jag vet att löven där ute inte är praliner och att de inte rörs av en "osynlig hand" (Guds, Maradonas eller Adam Smiths, välj själv), men jag känner att vinden därute inte bara kan vara avhängig tryckkrafter. Jag vet att den samlade litterära effekten är artificiell, men kan inte låta mig nöja med vetenskapliga förklaringar. Och problemet är att jag alltid känt att jag måste välja; att vi ständigt balanserar på en egg av livsavgörande val. Som en gammal fiskare tänker jag: jag känner vinden, jag kan inte styra den men på något sätt älskar jag att den finns.

Om jag upplever något, måste jag sätta en etikett på den känslan? Livets gång att samla syltburkar; att bevara sinnesintryck för att marinera fram ett intensivt känsloliv.

Är själen ett skafferi?

Gör det bara!

Jag har tänkt i flera år att jag borde, skulle, måste, vill starta en blogg. Tror till och med att jag kom förbi den där verbraden en gång och startade en. Någonstans i cyberrymden svävar den nu, ett tomt satellitskal av brustna visioner... Men ingenting blir någonting om man inte vill det tillräckligt mycket. Det enda verbet som spelar någon roll är "vill". Vad får jag ut av detta, som en marknadsstrateg kanske skulle säga.

"Gör det bara" handlar om det, och om att inte tänka så mycket. Första exemplet är att jag startat den här bloggen: plötsligt kändes det bara rätt. Jag skulle kunna fulanalysera skälen till det här men det blir för tröttsamt så jag tar det en annan gång. Bara i korthet: P, "Bitchkram" och en tidsmaskin. Nog så.

(Jag avskyr när prettoförfattare kallar sina gestalter för bokstäver i versal. Det är egentligen bara Kafka som får göra det. Men jag vill inte lämna ut människor i min text, samtidigt som jag vill hinta till dem vilka det är. Då är versalen en bra metod.)

Jag blir fantastiskt glad om någon läser det här, om någon kommenterar det, om någon tycker något. Den som skriver vill bli läst - ibland bara av sig själv men ofta av andra och jag har upptäckt något intressant hos mig själv de senaste åren:

Jag är genuint intresserad av andra människor.
Jag vill förändras och utvecklas.
Jag vill leva mig genom varje dag, från början till slutet. Varje dag är ett litet liv.
Jag tror inte på någon Gud, men vi alla det fantastiska, tillsammans. Vi är allt, och alla är allting.

På riktigt. Så skriv i kommentarsfälten och berätta om er själva. Själv återkommer jag inom kort.