Anakronismer, Sovjet och kostymer

I förrgår såg jag ett program på Kunskapskanalen som hette "Moderna ruiner". Programmet är gjort enkom för mig, är jag helt övertygad om, eftersom det handlar om precis det jag går igång på: rester av industrier, institutioner, bostäder från en annan tid som tidens tand sakta gnager ner till historiskt grus.

Senaste programmet handlade om ett sovjetiskt gruvföretag som bröt kol på Spetsbergen och där skapade staden Piramida . I programmet sades att "Homo Sovjeticus sin vana trogen utmanade naturen": på en otillgänglig, kall och jävlig plats byggdes en fotbollsplan, ett kulturhus och en simhall. Det sista extra imponerande eftersom det var problematiskt att ens ordna dricksvatten - tänk er då att fylla en sovjetisk bassäng. Tanken var att skapa ett "Sovjet i miniatyr" mellan de stränga norska bergen, att imponera på omvärlden genom handlingskraft och samtidigt få arbetarna att känna sig hemma. Inte ens i gamla Sovjet var det alldeles enkelt att få människor att lämna sina familjer och leta kol bland labbar och isbjörnar.

Som vanligt slarvade Sovjet med finishen: husen byggdes alldeles för snabbt, fotbollsplanen byggdes för nära en framströmmande älv och gruvan som verksamhet var oförberedd på perestrojkan. 1998 lämnade de sista arbetarna gruvorten och lämnade lampetter, dekaler från 1980-talet och en sprucken simbassäng efter sig. I gymnastiksalen ligger en fotboll kvar. Idag kommer besökare dit för att studera den flagnande sovjetismen, samtidigt som en handfull byggare i pälsmössor (de har en chef) fulrenoverar det de kommer åt. "Om 20 år kommer man att kunna bo här igen", säger byggchefen. Han och hans arbetslag när också en förhoppning om att Arktis-kapplöpningen (där Ryssland är en aktiv medtävlare) ska kasta in Spetsbergsgruvan i händelsernas centrum.

Igår besökte jag för första gången en friskola, i egenskap av förälder; åtminstone försökte jag hänga av mig lärarblazern i trapphuset. Det gick sådär. Hursomhelst: jag fick en inblick i en ny värld, där en skinande blank yta lockade med kunskap, mångspråkighet, trygghet och arbetsro. Hur bra som helst. Fyra olika rektorer gjorde sitt yttersta för att berätta hur skolan, på alla plan, låg i skoltillvarons framkant: en engelskspråkig PP kompletterade de svenskspråkiga rektorerna; på den engelskspråkiga rektorns slide fanns ordet "likabehandlingsplan", som han uttalade på klingande brittsvenska. (Man kan inte annat än påverkas - se bara hur jag skrev "slide" istället för "slajd" i meningen ovan.) Längs väggarna stod blå elever och kostym- / dräktklädda lärare. Längst upp vid taket tronade Union Jack sida vid sida med svenska fanan.

Jag fick träffa glada lärare och elever; nöjda föräldrar berättade hur nöjda de var och i rektorns staplar visade sig denna den bästa skolan ha de bästa resultaten av alla. En av rektorerna förklarade att "disciplin" är ett laddat ord i Sverige men inte i resten av världen och att skolan därför tagit fasta på vad resten av världen tycker och avdramatiserat ordet disciplin genom att skriva in det i sina riktlinjer. Eleverna hade fasta klassrum med fasta platser och fritidsrum med fastställt tidsschema; förhållandet lärare-elev regleras med ett fastställt regelverk, elevernas klassrumssituation står fast genom att eleverna tågar in - väntar vid bänken - jobbar tyst och det finns fastslaget hur kläder (inte skoluniform), kommunikation och kunskapsmätning går till. Skolan tillåter inga glipor mellan tröja och byxa men säger inte kategoriskt nej till "häng"; den lucka i systemet som eventuellt kan finnas i elevsituationen kan alltså  bäst uttryckas genom ett par hängande byxor med nedstoppad lång t-shirt.

Ett stående inslag i programmet om den sovjetiska polargruvan var en trio excentriska musiker som gick runt bland de sammanfallande byggnaderna och samlade ljud - de ville använda ljudet av en ostämd flygel, gamla vattenrör och trasiga brädor till framtida kompositioner. "Men det är svårt", sade de, "att veta säkert när man är här. Vi måste lyssna när vi är hemma och se vilka ljud som blir användbara."

När jag satt i friskolans café försökte jag lyssna på allt men det var svårt att veta vad jag egentligen hörde. Befann jag mig i en bisarr anakronism, ett försök att konservera ett pedagogiskt system från en svunnen tid så att dagens människor ska kunna se hur undervisning bedrevs förr i världen? Ett välrenoverat museum alltså, förklätt till skola. Eller var det i själva verket jag som representerade det förflutna, en intressant men samtidigt lite sorglig person som i huvudet redan formulerar sarkastiska blogginlägg om något han inte begriper sig på? En dinosaurie som anser det underligt att lärare möter tioåringar i kostym och dräkt och som saknar halvtaskiga barnteckningar, valhänt skrivna riktlinjer på skolans anslagstavlor och lärartofflor..

Det är så svårt att veta hur det är, när man är där. Jag skulle ha behövt göra som de danska musikexcentrikerna: slå på allt med gamla pinnar för att höra hur det låter. Hur låter det när man slår på en välputsad fasad? Kanske krackelerar den, som de sovjetiska byggnaderna. Eller så skapas framtidens musik där, i mötet mellan en gammal pinne och en strukturell, slimmad organisation i kostym och slips.

http://www.svtplay.se/moderna-ruiner