onsdag 14 november 2012

Anakronismer, Sovjet och kostymer


I förrgår såg jag ett program på Kunskapskanalen som hette "Moderna ruiner". Programmet är gjort enkom för mig, är jag helt övertygad om, eftersom det handlar om precis det jag går igång på: rester av industrier, institutioner, bostäder från en annan tid som tidens tand sakta gnager ner till historiskt grus.

Senaste programmet handlade om ett sovjetiskt gruvföretag som bröt kol på Spetsbergen och där skapade staden Piramida . I programmet sades att "Homo Sovjeticus sin vana trogen utmanade naturen": på en otillgänglig, kall och jävlig plats byggdes en fotbollsplan, ett kulturhus och en simhall. Det sista extra imponerande eftersom det var problematiskt att ens ordna dricksvatten - tänk er då att fylla en sovjetisk bassäng. Tanken var att skapa ett "Sovjet i miniatyr" mellan de stränga norska bergen, att imponera på omvärlden genom handlingskraft och samtidigt få arbetarna att känna sig hemma. Inte ens i gamla Sovjet var det alldeles enkelt att få människor att lämna sina familjer och leta kol bland labbar och isbjörnar.

Som vanligt slarvade Sovjet med finishen: husen byggdes alldeles för snabbt, fotbollsplanen byggdes för nära en framströmmande älv och gruvan som verksamhet var oförberedd på perestrojkan. 1998 lämnade de sista arbetarna gruvorten och lämnade lampetter, dekaler från 1980-talet och en sprucken simbassäng efter sig. I gymnastiksalen ligger en fotboll kvar. Idag kommer besökare dit för att studera den flagnande sovjetismen, samtidigt som en handfull byggare i pälsmössor (de har en chef) fulrenoverar det de kommer åt. "Om 20 år kommer man att kunna bo här igen", säger byggchefen. Han och hans arbetslag när också en förhoppning om att Arktis-kapplöpningen (där Ryssland är en aktiv medtävlare) ska kasta in Spetsbergsgruvan i händelsernas centrum.

Igår besökte jag för första gången en friskola, i egenskap av förälder; åtminstone försökte jag hänga av mig lärarblazern i trapphuset. Det gick sådär. Hursomhelst: jag fick en inblick i en ny värld, där en skinande blank yta lockade med kunskap, mångspråkighet, trygghet och arbetsro. Hur bra som helst. Fyra olika rektorer gjorde sitt yttersta för att berätta hur skolan, på alla plan, låg i skoltillvarons framkant: en engelskspråkig PP kompletterade de svenskspråkiga rektorerna; på den engelskspråkiga rektorns slide fanns ordet "likabehandlingsplan", som han uttalade på klingande brittsvenska. (Man kan inte annat än påverkas - se bara hur jag skrev "slide" istället för "slajd" i meningen ovan.) Längs väggarna stod blå elever och kostym- / dräktklädda lärare. Längst upp vid taket tronade Union Jack sida vid sida med svenska fanan.

Jag fick träffa glada lärare och elever; nöjda föräldrar berättade hur nöjda de var och i rektorns staplar visade sig denna den bästa skolan ha de bästa resultaten av alla. En av rektorerna förklarade att "disciplin" är ett laddat ord i Sverige men inte i resten av världen och att skolan därför tagit fasta på vad resten av världen tycker och avdramatiserat ordet disciplin genom att skriva in det i sina riktlinjer. Eleverna hade fasta klassrum med fasta platser och fritidsrum med fastställt tidsschema; förhållandet lärare-elev regleras med ett fastställt regelverk, elevernas klassrumssituation står fast genom att eleverna tågar in - väntar vid bänken - jobbar tyst och det finns fastslaget hur kläder (inte skoluniform), kommunikation och kunskapsmätning går till. Skolan tillåter inga glipor mellan tröja och byxa men säger inte kategoriskt nej till "häng"; den lucka i systemet som eventuellt kan finnas i elevsituationen kan alltså  bäst uttryckas genom ett par hängande byxor med nedstoppad lång t-shirt.

Ett stående inslag i programmet om den sovjetiska polargruvan var en trio excentriska musiker som gick runt bland de sammanfallande byggnaderna och samlade ljud - de ville använda ljudet av en ostämd flygel, gamla vattenrör och trasiga brädor till framtida kompositioner. "Men det är svårt", sade de, "att veta säkert när man är här. Vi måste lyssna när vi är hemma och se vilka ljud som blir användbara."

När jag satt i friskolans café försökte jag lyssna på allt men det var svårt att veta vad jag egentligen hörde. Befann jag mig i en bisarr anakronism, ett försök att konservera ett pedagogiskt system från en svunnen tid så att dagens människor ska kunna se hur undervisning bedrevs förr i världen? Ett välrenoverat museum alltså, förklätt till skola. Eller var det i själva verket jag som representerade det förflutna, en intressant men samtidigt lite sorglig person som i huvudet redan formulerar sarkastiska blogginlägg om något han inte begriper sig på? En dinosaurie som anser det underligt att lärare möter tioåringar i kostym och dräkt och som saknar halvtaskiga barnteckningar, valhänt skrivna riktlinjer på skolans anslagstavlor och lärartofflor..

Det är så svårt att veta hur det är, när man är där. Jag skulle ha behövt göra som de danska musikexcentrikerna: slå på allt med gamla pinnar för att höra hur det låter. Hur låter det när man slår på en välputsad fasad? Kanske krackelerar den, som de sovjetiska byggnaderna. Eller så skapas framtidens musik där, i mötet mellan en gammal pinne och en strukturell, slimmad organisation i kostym och slips.

http://www.svtplay.se/moderna-ruiner


4 kommentarer:

  1. Blev en debatt om skolan på min FB-sida som jag publicerar här:

    Björn Kjellman: Intressant skrivet. Personligen tycker jag att det är ointressant om huvudmannen är landsting, kommun eller fristående. En skola är så mycket mer än sin huvudman.
    I Sovjet hade staten monopol på allting och förbjöd privat ägande. Ska staten i Sverige ha monopol på utbildning?

    Sith Lord Carl Hagman: I USA tjänar man pengar på att skolor i olika områden presterar olika resultat. Ska inte företagen i Sverige få göra vinst på klassklyftor?

    Hanna Karlsson: Don´t talk the talk if you can´t walk the walk. När friskolorna har behöriga lärare, skolbibliotek, skolhälsovård och skyldighet att ta emot alla elever som kommunala skolor säger jag: Välkommen in i spelet!

    Björn Kjellman: Enligt Skolverkets rapport "Vad påverkar resultaten i svensk grundskola" från 2009 drar man slutsatsen att lärarens sociala kompetens är viktigare för elevens resultat än vad lärarens formella utbildning är.

    Anders Lindqvist:
    Först och främst: människor reagerar och har åsikter om det jag skriver. Gör mig väldigt glad, tack!

    Sen, mina åsikter: 1) Jag skulle vilja se läkare bota sjukdomar med social kompetens.

    2) Att man kan bli extremt framgångsrik genom att sälja ordning och reda är ett extremt underbetyg åt den svenska grundskolan. Vad hände?

    3) Jag tycker inte att statligt monopol har ett egenvärde i sig, och Sovjet var en på många sätt vidrig diktatur, en koloss på lerfötter som tvingade på sina medborgare de mest bisarra saker. Tvång kan aldrig vara bra.

    4) Däremot: Jag tycker att det är hyperintressant vem som är huvudman - det är en jäkla skillnad på ett religiöst samfund, en halvsunkig kommun styrd av (i bästa fall) halvpålästa halvpolitiker och ett vinstdrivande företag.

    5) Och till sist: friskolorna är ett extremt intressant samhällsexperiment (precis som Sovjet var) - men det är synd att det är så konstigt fem: dels de problem som Hanna Karlsson beskriver ovan, och dels att Skolverket godkänner allt som rör sig vad gäller friskolansökningar. Samt det faktum att många nu, 15 år efter reformen, upprörs över att friskolor tar ut vinster. Vad trodde ni att de skulle göra? Lämna tillbaka det som blir över till staten?Anders Lindqvist Konstigt genomfört, ska det stå...

    Björn Kjellman: Jag tor inte att problemen i den svenska skolan står att finna i huvudmannasakapet. Min erfarenhet säger mej att kommun, fristående och landsting är lika goda kolsupare allihop - ingen är bättre än nån annan. Idag är ansvarsrollen för skolan delad mellan stat och kommun. Staten stiftar lagar och har en kontrollerande funktion medan kommunen har de ekonomiska kraven samt genomförandekravet. I min värld är delat ansvar ingens ansvar. Så länge ansvaret är delat mellan stat och kommun kommer dessa två skylla tillkortakommanden på varandra. För att få ordning på skolan måste hela ansvaret åter flyttas över till staten - dvs ett återförstatligande, MEN detta hingrar inte att privata aktörer skulle kunna var utförare av skola.

    Anders Lindqvist: Håller med dig om detta - det är en (av 1000 miljarder, för att tala SD-språk) av alla orsaker till krisen i svenska skolan. Det finns det delade ansvaret som du beskriver, och sen har vi dessutom Skolverket och Skolinspektionen med i leken också, samt den lustiga obalansen mellan kommunala/fristående som hanna skriver om här ovan.
    Jag tycker din idé är mkt intressant: en förstatligad skola, som man sedan delegerar ut även till fristående aktörer (enligt fastställda - mkt mer fastställda!) regler än nu, och så lämnar man åt kommunen det de är bäst på: det ekonomiska-praktiska arbetet i kommunen. Intressant idé - trots att jag inte är folkpartist! :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Björn Kjellman
      Jag är heller inte folkpartist :) Det verkar finnas ganska få av dem just nu.
      Förtydligande om huvudmän. Jag håller med dig om att det inom respektive typ av huvudmannaskap finns aktörer och utförande som inte är det minsta lämpliga att driva skolverksamhet. En skola ska enligt mej inte vila på nån som helst konfessionell grund.

      Radera
  2. Fredrik Wahlman
    Av någon anledning kan jag inte sluta tänka på filmen "Die Welle". Som du skriver så är disciplin ett "laddat" ord, vilket jag tycker just den filmen speglar rätt bra.
    Jag tror inte på disciplin. Jag tror på respekt. Jag tycker att jag har blivit en helt okej individ trots att jag inte gått genom grundskolan rakryggad med byxorna i midjan eller knutna skor för den delen.
    Min värld utanför klassrummet kan inte jag kalla för disciplinerad och om skolan ska förbereda oss för det verkliga livet varför ska skolan då byggas på disciplin?
    Jag har inga konkreta siffror men resultatet talar väl kanske för sig själv? Betygen hos eleverna vid den disciplinerade skolan går väl inte direkt att klaga på?
    Frågan är dock om betyg verkligen är allt här i livet..
    Ska försöka ta mig tid att kolla på den där dokumentären. Verkar minst sagt intressant!

    SvaraRadera
  3. Anders Lindqvist
    Senast igår pratade jag med mina elever om "respekt". Ordet är lite slitet pga överanvändning i ungdoms- och humorkretsar, men det håller än. Jag tror också på respekt - ömsesidig sådan. Jag tror det är lika lätt eller svårt att respektera en slips&kostym som att respektera en sunkig t-shirt, allt handlar om hur vi bemöter och behandlar varandra.
    Shit, nu låter jag som Jesus... :-P Men det är så enkelt som så. Sen hur man skapar ett respektfullt beteende hos elever kan man diskutera. Jag läste en bok i somras om trovärdighet, och där fanns det med en lista för hur man ska uppfattas som trovärdig. Två av punkterna som liknar disciplin lite grann är "att vara konsekvent" och att man "har integritet". Med detta menas att man står för det man bestämt och att man inte går med på vad som helst, dvs att man har en idé om hur man vill göra och sen kör på den utan att backa när det blir för tufft. Att man kan kompromissa om detaljer, men inte om helheten. här kan man jämföra med idrottens värld lite grann: hur mycket respekt får man för en klubb som före säsongen pratar om t ex ett spelsystem och sedan sparkar tränaren efter fem matcher för att det går dåligt? Där kan vi snacka om förlorad trovärdighet. Och med trovärdigheten försvinner automatiskt respekten, tror jag.

    Sen vad gäller betygen har du till viss del rätt: det blir höga betyg för många av de eleverna. Om det sen beror på skolans "disciplinära" system, eleverna själva eller på hur vårt utbildningssystem är utformat lämnar jag till en annan debatt... :-)
    några sekunder sedan · Gilla

    SvaraRadera