Vänskap II: känslan och kroppen. En hyllning till ungdomen

I mitt förra inlägg skrev jag om vänskap och lovade att återkomma inom kort. Men lärare under maj är inte pålitliga. Tro inte på vad vi säger och bortse från alla våra löften.

Under den mer än månad som gått har jag funderat över det här med vänskap och vad den innebär, för vem. Jag har under våren fått uppleva yngre människors syn på saken, samtidigt som jag själv återbesökt min egen ungdom och parallellt med detta lagt till dag i den dagliga yngre medelåldern. Allt är sig likt, och ändå inte. Jag blir äldre och äldre men resorna bakåt och inåt gör mig yngre, bitvis.

Jag reste till Berlin i april med en elevgrupp och några kolleger, och där fick jag se många exempel på ungdomlig vänskap. Min roll var åskådarens/funktionärens och jag fick mycket tid att uppleva den underbara staden tillsammans med eleverna. Det som ofta slog mig var den starka naturlighet som finns i relationerna mellan ungdomar: så länge man befinner sig i den skyddade ungdomsgård som kallas utbildningssystem har man något gemensamt, nåt man hela tiden återvänder till. Elever klagar ibland på lärare, betyg, lektioner, äcklig skolmat & k-bry orka men de allra flesta dyker upp på den där platsen trots allt, år efter år tills de tolv åren gått till ända och livets dammluckor öppnas. Den här livssituationen skapar en stämning som väl närmast kan liknas vid ett kretsloppssystem: alla behöver varandra och kan inte vara utan varandra, något som inte betyder att man älskar varandra varje dag. Men man är på plats, tillsammans.

Ungdomarna hasade runt i Centraleuropas hjärta och förundrades och tog kort och hashtaggade och instagrammade och facebookade, hela tiden som förvånade björnungar, på samma gång blasé och överraskade. I bussar och plan låg de vikta över varandra; fötterna i ett knä, händerna i ett hår, huvuden tätt ihop och sovande kroppar i något slags hög morgonen efter en sen natt. Här förstod jag skillnaden mellan min egen ungdomstid, eller åtminstone så som jag minns den: jag minns inte den där kroppsligheten, hur man hela tiden pillar och petar och rör vid varandra, för att man kan och måste. Kanske har jag glömt bort hur det var för att jag lämnat den där världen; kanske var jag en hämmad jävel; kanske var jag bara en kille med freestyle som storögt betraktade hur tjejerna flätade hår, masserade axlar och kramades. Om de nu gjorde det. Dessa eventuella könskillnader finns hursomhelst inte längre, det finns ingen klar avgränsning mellan unga män och unga kvinnor i hur man agerar kroppsligt i en vänskapssituation.

Någon kanske nu invänder att jag beskriver ungdomar som något slags schimpanser, som plockar loppor från varandra medan de fulchattar med mobilen. Och kanske är den beskrivningen inte helt felaktig - men den blir felaktig om man ser detta som något dåligt. Vi borde själva lite till mans/kvinns/hens ta fram det apiga i oss oftare och pilla på varandra. Detta om den påpillade inte har något emot det: jag förespråkar inte en fri tafskultur. Det jag beskriver är kroppen som en del av vänskapen.

Naturligtvis är jag inte så naiv att jag tror att alla ungdomar går runt och krafsar på varandra oavbrutet. Väldigt få människor använder sina vänner som sårskorpor och eksem; är så fallet - bryt relationen! Det jag menar är att ungdomar kan lära oss unga medelålders att våga röra vid varandra, när det känns rätt och fungerar. Kanske har vi kunnat det här en gång men glömt det, eller så har vi aldrig haft en sådan förmåga. Man måste inte vara sexuellt attraherad av någon bara för att man vidrör denne - huden är inte en skarpladdad erogen zon, den är ett kommunikationsmedel.

Ofta raljerar vi unga medelålders över ungdomars uttryckssätt: de sägs överanvända känslouttryck, vara ytliga och teknikfixerade och alltför besatta av sin egen person. Jag håller inte med, men jag lämnar den debatten till ett annat inlägg eller en annan bloggare. Hursomhelst kan vi lära oss av ungdomen även här - är det verkligen sämre att säga "jag gillar dig", "du är en bra människa", "du är bäst" en gång för mycket än en gång för lite? Svaret på den frågan borde vara självskrivet, men kanske är det inte så. Isf säger det tyvärr ganska mycket om den värld/den kultur/de normer som styr oss och våra handlingar.

Under de senaste månaderna har jag blivit vän med en ny person. Det är det fantastiska med vänskap - att den kan uppstå på otippade ställen, med otippade personer och i otippade versioner. Nu har det visat sig att den här personen har samma bakgrund och humor som jag, är i samma ålder och har liknande värderingar och synsätt. Men det vet man ju inte när man börjar bygga en relation - man skickar inga vänförfrågningar i vanliga livet. Det är därför "vänner" på Fejan är något helt annat än "vänner" i verkligheten och det är därför jag tycker diskussionen om Facebook ofta hamnar fel. Men :"Jag är jätteglad över att ha fått lära känna dig" skriver min nya vän till mig i just i en FB-konversation. Sånt känns ju i hela kroppen, under huden. Nästan som ett nyflätat hår i ett gymnasialt uppehållsrum.

Det är då jag blir lite yngre, istället för äldre.

Vänskap: Min inledning

Nej, bloggen är inte död. Men leve bloggen ändå!

Jag har varit med om så mycket i verkliga livet att inte hunnit med min cyberrymd. Vet inte om det är ett gott tecken för livet i dess helhet men det är ju förstås ett svek mot er, kära läsare (ni är förmodligen hur många som helst).

De senaste månaderna samlade sig lager efter lager av roliga saker i mitt liv, en fördämningsvall mot vintern och slasket som aldrig ville ta slut. Jag har spelat kort med kompisar, åkt till Berlin med en elevgrupp och demoner, bröllops-DJ:at i ett folkpartireservat och hört en fantastisk opera - "Il trovatore" - med min mamma. Och en massa annat också som bröt fram genom den där vintern som timglassand genom kristall.

Jag är en lyckligt lottad människa. Och en dålig människa som skryter om det på Internet.

Enda problemet med det här är att jag inte hunnit sortera mina intryck och att jag därför tror mig vara i Berlin, på västkusten eller på Konstnärsklubben när jag i själva verket varit tillbaka i Gävle sedan länge, flera gånger om. Jag lever inte i drömmen men jag lever av drömmar som blev verklighet, och det kan bli lite verklighetsfrånvänt.

Ni hör själva hur förvirrat det blir.

Ni ska få hjälpa mig att sortera det här och om ni läser kan ni opponera er eller hålla med. Som alltid hoppas jag på respons från er - era historier, era åsikter, era tankar och drömmar. Allt det där skapar marken under mina fötter.

***

Jag har försökt hitta en gemensam nämnare för mina upplevelser; gemensamma nämnare är bra i matte men även när man försöker hitta något som kan binda samman upplevelser som flyter omkring som Bubble Bobble-moln. Det jag kom fram till var: vänskap.

Vänskap är det som binder människor samman - det har t o m gamla greker skrivit om, men jag tror att redan  Australopithecus africanus hade koll på den saken. Så jag kommer knappast med det fräschaste av bloggämnen. Men under mina resor upptäckte jag att det finns så många olika sorters vänskap, att den ser olika ut beroende på ålder och plats, att jag inte ens jag själv alltid definierar vänskap på samma sätt. Vi har olika vänner, vi har samma gamla vänner och vi har nya vänner. Vi sitter samman med varandra i ett gigantiskt system av relationer och det är det där kladdiga spindelnätet som håller världen samman.

Vänskap är ett av de kanske starkast positivt laddade orden i världen. Den är så betydelsefull att det till och med finns negativa aspekter av detta mänskligt essentiella: klient-, patron- och klansystem; nedbrytande bästisrelationer, grupptryck och nepotism.

& Vad är vänskap för dig? Kan du inte berätta det för mig?

Och medan du funderar skriver jag klart nästa inlägg. Det kommer inte att ta två månader den här gången.

Dansa / dansa inte feat. Influensa

Hur bevarar man sin nyfikenhet? Det är så enkelt att slå sig till ro och fortsätta på samma sätt som tidigare; svårt att ändra den man blivit, man kanske inte ens vill det.
Man kanske skriver "man" istället för "jag" för att markera avstånd till hela skiten.

Det svåra med att bli äldre, men också det spännande, är att upptäcka att förändringar fortfarande kan förekomma. Jag är nöjd med att inte vara en storögd smådum tjugoåring utan kompass, men jag vill inte stå still. Jag vill vara trygg med den jag är men vara redo att ändra och modifiera. Kanske just detta skiljer trettiosjuåringen från tjugoåringen: den senare kastar sig huvudstupa in i livets torktumlare, den senare modifierar och reflekterar. Det går långsammare, men saker händer.

Jag tillhör det lyckliga fåtal som får ha sportlov (det heter vinterlov nuförtiden) trots att jag är vuxen. Det här lovet hade jag planerat att barnen skulle få hoppa på luftkuddar och att jag skulle få läsa "Stål" på kvällarna. Det slutade med att vi var sjuka hela gänget; vi vuxna sov och snörvlade, barnen snorade och paddade. Det finns uppenbarligen ingen övre gräns för hur många gånger man kan se tyska My Little Pony-avsnitt i åldrarna fem till åtta. Eftersom jag var förvisad till ryggläge försökte jag ändå få någonting gjort utan att anstränga mig - och så kom återigen musiken till min hjälp. Den har alltid funnits vid min sida: tioåringens Tracksinspelningar, högstadiekillens singelspelande, gymnasistens svårmodiga synthplattor, studentens klassiska repetitioner i samband med plugg och den vuxnes brokiga spellistor. Där i soffan, halvyr och snorig, fanns dessutom ett syfte: en spellista till ett bröllop.

M a o: jag låg däckad i soffan och lyssnade på dansmusik.

Jag har alltid dansat om jag kunnat. I min kropp saknas koordinationsförmåga, men jag är rätt bra på att röra kroppsdelar i samband med och i takt till musik. Det är inte alltid socialt accepterat med dansälskande killar och många av mina kompisar har varit stelbenta hårdrockare (de har många andra goda sidor), men jag har dansat ändå. Enda undantaget var under gymnasietiden, då jag praktiserade raggningstaktiken att stå i ett hörn och säga "vilken dålig musik". Det funkade inte, kan jag säga. Sedan dess dansar jag.

Att ligga bakåtlutad, försöka att inte må illa och samtidigt lyssna till Aviici, Sweish House Mafia, Tïesto mfl var bland det mest spännande jag gjort på senare tid. Jag visste att jag gillade att röra mig till musik men att jag skulle digga dansmusik som influensadäckad kom som en total överraskning. Varje kväll såg jag fram emot det ögonblick när jag fick lite tid för mig själv, kunde koppla in hörlurarna och fascinerat undra vilka svisch- och crescendo-ljud just den här DJ:n tänkte mixa in. Det är ganska primitiv musik: en vacker röst, ibland en rapslinga och sen repetition, repetition, repetition. Det är musik som svänger helt fruktansvärt mycket, instängt i en yttepyttelitet rum utan utrymme. En väldigt stor elefant instängd i en väldigt liten bur. En galen konstnär fastspänd i genretyglar. Jag älskade det. Jag lyssnar mer varje dag, och nu är jag frisk.

Vi måste utsätta oss för saker som vi inte förstår och som vi inte förväntar oss att vi ska älska. Vi måste ibland närma oss saker från helt fel håll; lyssna på dansmusik när vi inte kan röra oss, undersöka vad dumskallar har att säga, ge våra förutfattade meningar en spark i baken. Utmana våra sinnen och vår ålder och engagera oss i det vi inte förstår. Bara så kan vi modifieras, i rimlig omfattning.

Pröva!



Min just nu-lista över grym dansmusik du inte behöver dansa till (ingen inbördes ordning):

Dance again - Jennifer Lopez feat Pitbull
Bangarang - Skrillex feat Sirah
Hungry hearts - Nause
Let go tonight - Sandro Silva feat Jack Miz (Extended mix)
I could be the one - Avicii & Nicky Romero
Secrets (Radio Edit) - Glenn Morrisson feat Mike Tompkins
Get up (Rattle) - Vocal Edit - Bingo Players & Far East Movement
We run the night - Havana Brown feat Pitbull
Oh Mama Hey - The Chris Cox & DJ Frankie feat Crystal Waters
Be with you (Barona & Hull Radio mix) - Kelsey B & Matt Fox
Bad habits (Radio Edit) - Brass Knuckles
Loca People (What the Fuck!) - Sak Noel
Come & Get it - Krewella
No one knows who we are - Kaskade & Swanky Tunes feat Lights

JagtrorintepåGudmen

Japp, en månad till försvann. Inte obemärkt på ngt sätt, men försvunnen är den. Har varit på väg mot datorn i flera veckor men det har ännu inte funnits möjlighet att skriva (den möjligheten borde väl alltid finnas, men ändå).

På varsin sida om nyåret var jag med barnen på akuten. Ena vändan med en sprucken liten flicknagel och andra vändan med mystiska smärtor över vänstra sidan av stortjejens bröstkorg; även en mindre dramatiskt lagd förstår nog att man inte är kaxig då, med en liten tjej i famnen som flåsandas, stirrandes på ett nummersystem som aldrig, verkligen aldrig, visar ens nummer. Tankarna drog som frontlinjer genom kroppen och jag hann tänka både det ena och det andra, det ena värre än det andra tills jag inte ville tänka längre.



Dock: Allt gick bra till slut, detta är inte ett sådant blogginlägg.

Tillhör ni också det där gänget som säger "jagtrorintepågudmen"och därefter något mer eller mindre vagt om en större kraft? Jag tillhörde länge den gruppen men sedan ett tag tillbaka är jag ateist. Jag tror på människan, människornas verk och energin mellan oss; ute i rymden och inuti plantor tror jag på asteroider och klorofyll, inte på världssjälar och Frälsare. Jag triodde det skulle bli en ensam tillvaro att lämna jagtrorintepågudmen-gänget men jag känner snarare att jag vandrar mer fjädrande, friare över jordskorpan nuförtiden. Ändå har varken jesuitmunkar eller bokstavstroende lagt någon börda där, skammen och ångesten som passerar själen har andra orsaker.

Under min uppväxt i Smålands Jerusalem (ja ja, två mil utanför) var jag ofta, utan att jag egentligen förstod varför, arg och irriterad på de frikyrkliga. Jag tror inte på det frikyrkorna predikar, men å andra sidan kan jag heller inte påstå att frikyrklighet på något sätt har spärrat vägen för min andliga eller kroppsliga utveckling. När jag tänker tillbaka på den tiden ser jag det snarare som att de religiösa hade sin egen värld, dit jag inte ägde tillträde, trots att alla dörrar hade stått öppna för mig om jag sökt mig dit. Den dörren satt nog främst i mitt huvud, och den var obönhörligen stängd: jagärinterasistmen det vet man ju hur frikyrkliga är. Detta, en statskyrklig tradition i min familj och en kort karriär i "juniorerna" (en vuxnare version av kyrkans barntimmar) gav mig ett dubbeltydigt förhållande till Jesus och hans gäng. Den känslan bär jag med mig än idag, även om jag alltså tagit ställnig för ateismen.

De senaste veckorna har jag läst Alain de Bottons "Religion för ateister". Redan den motsägelsefulla titeln lockade mig, men inte bara det: jagtrorintepåGudmen gjorde sig återigen påmind och jag tänkte att detta var bokens tema - ännu ett verk om frånvaron av andlighet i vårt materiella samhälle, hur Facebook utarmar vårt sociala liv och bla bla bla. Men de Botton, som ser ut som en Playmobilgubbe och måste vara en av de mest intelligenta människor som finns, vill varken ta ställning för Richard Dawkins eller de bokstavstroende. Och han skriver heller inte för slentrianflummiga 70-talister. Istället handlar hans essäbok om att man ska kunna plocka de positiva bitar ur religionen som han, fortfarande övertygad ateist, tydligt kan urskilja. de Botton går igenom konst, arkitektur, ritualer och gör en så kontroversiell sak som arvssynden till något positivt - i eleganta vändningar skildrar han hur vi, när vi tillsammans fokuserar på skam och skuld, kan lätta en del av sorgebördan genom att dela den med andra, att vi förstår att andra som känner som vi.

de Botton tar även upp gudsbegreppet och det oändliga. Han menar att vi, genom att sätta oss själva i relation till ett ouppnåeligt väsen, tar udden av våra personliga problem. En halvtaskig relation eller dålig löneutveckling är liksom ingenting mot en oändlig, omätlig Gud. Men vi ska inte bli religiösa, menar de Botton, vi ska anamma det religiösa tänkandet.

Där finns skillnaden, som jag ser det. Att man kan se det positiva i ritualer med rötter hos det religiösa betyder inte att man blir religiös. På det sättet kan man inte, som jag gjorde som "junior", ful-be till Gud när det passar och skita i religionen resten av tiden. Jag kan respektera frikyrkliga utan att tro på det som sägs från predikstolen, jag slipper behandla gudstron likt den töntiga kompis jag leker med hemma när ingen ser men som jag skrattar åt på skolgården. Jag kan respektera det religiösa just för att, inte trots att, jag tagit ställning mot det.

När jag satt på akuterna, och paniken krympt till en orossvulst i maggropen, började jag fundera över var jag egentligen befann mig. Runt omkring mig satt människor av alla former och storlekar, allt från en gravt förkyld bebis till en 80-plussare med hjärtproblem och en ung man med raketinfluensa och orolig fru. Det var stillsamma rum, trots allvaret som lurade i sjukas och anhörigas kroppar; en presenning spänd över ett vulkanutbrott. TV:n stod på hela tiden, med fiskblick följde vi danska bakprogram, lokalnyheter och sportrepriser. Klockan på väggen mest en parentes, tiden uppdelad i segment mellan de ögonblick då man skymtade en kvinna i vit rock som kanske kanske skulle ropa upp rätt namn.

Jag hade inte läst de Botton när jag satt på akuten x 2, men de gulgrå rummen med plastblommor, slitna leksaker och TV-repriser påmnide om det de Botton vill uppmärksamma: att det idag finns få rum där vi kan lämna vår inrutade vardag och uppleva någonting tillsammans. Väldigt få människor pratar med varandra på akuten, men det var som man säger om gamla bekanta - det behövdes inte, för vi visste redan i vilken riktning tankarna flöt. Vi visste att vi delade de tankemönster som flöt i virvlar av oro, gamla matrester som fastnat i diskhons slaskhål. Vid sidan av tiden. Enda gången jag tidigare känt så var vid barnens förlossningar. På begravningar brukar jag titta på klockan och undra vad, eller var, den är.

När jag lämnade akuterna var det med en kluven känsla: är det verkligen slut nu? Kan vi verkligen åka hem? Jag insåg då, när faran var över, att det inte är så dumt att inte tänka på något alls och titta på när danskor bakar kakor. JagtrorintepåGudmen jag har tydligen ett behov av det där, att andra sitter i samma rum, rabblar samma tomma tankefraser, slipper livet med tiden en stund. Jagärateistmen jag känner det ändå.

Är det därför man bloggar?

Inte en enda gång bad jag till Gud.



PS: Av en slump (jag lovar!) går just nu en artikelserie i GD om akuten. Läs gärna artikeln här: http://gd.se/nyheter/sjukvard/1.5523138-ris-blandas-med-ros-hur-mar-akuten-

...och jämför med mina intryck. DS.