Jag lunchar med en mycket intelligent ung kvinna, M. Det är väldigt inspirerande, även om intelligenta unga personer lätt får mig att känna mig gammal och osmart. Hon säger sig vara orolig för sin framtid, men jag tror henne inte för fem öre. Hon sitter med alla trumf på hand och hon vet vad hon vill, på nåt sätt känns det som om det inte kan gå fel. Lågmält självförtroende strålar ut från henne, som sol ur en citrusfrukt. Hon säger: "Man lever bara en gång" utan att det låter som en gammal intatuerad klyscha.
Det är jag som är gammal, och hon som har rätt.
Några dagar dessförinnan utbrister J att hon älskar Darin. J är betydligt äldre än både M och Darin men hon bryr sig inte och postar det på Fejan. Eller så är det just det hon gör: bryr sig väldigt mycket och vill berätta det för andra. Min Feja är fyllda av sådana känsloutbrott, små små pyspunkor ur villasamhällenas och dagishämtningarnas inrutade vardag. När det händer suger jag i mig den där livsluften som en sprinter efter målgång. Darin har sjungit "Astrologen", precis som jag trodde att han skulle göra, och det är det som får J att gå igång.
Under många år var Magnus Uggla min nödutgång från mexitegelverkligheten - en snäll liten kille med snälla föräldrar som lärde sig om snäll solidaritet och gemenskap och Bamses gäng kände det som en litenlitenliten protest att lyssna på en adlig golvmopp med solglasögon som sjöng småsnuskiga texter om fula gubbar. Back in the day när kassettbanden regerade bestod vid ett tillfälle ett mellanstadiedisko endast (!) av Ugglas "Den döende dandyn" på kassett: fyra snabba, en tryckare och sen vända på bandet och börja om igen.
"Astrologen" ligger på skivan före och är Ugglas bästa låt, en storslagen ballad som kombinerar enkel träffsäkerhet med någon sorts bisarr grundberättelse om en astrolog. Jag har fortfarande inte fattat vem "skalden Sundell" är, trots att jag både googlat och wikat. En av de vackraste raderna i sången lyder
"Du är den vackraste jag mött / Inte påmålad och falsk som andra/ Du har väckt upp det jag trott var dött".
Darin väljer, helt rätt, att göra dessa refrängrader avskalade medan Uggla 1983 valde att brassa på med både höjning och stråkar. Men som musikkritiker ofta skriver: en bra låtar klarar vilken coverversion som helst, och det gäller definitivt "Astrologen".
Visste väl det.
Jag kan också klyschor, och en jag gillar så mycket att jag gjort den till min livsdevis är "att ta en dag i taget". En dag består av 24 timmar, 1440 minuter och 86400 sekunder. Varje dag, någon gång under de 1440 minuterna, upplever jag det vackraste ögonblick jag mött. Ibland är det förväntat, som en inplanerad lunch med en intelligent ung inspirerande person, ibland är det oväntat, som när synthljudet i en Tove Styrke-låt prickar hela mitt skinn. Ibland är det alldeles självklart, som när Darin sänker tempot i refrängen på "Astrologen". Jag blir osminkad och ärlig då, istället för påmålad och falsk. Det förväntat döda vaknar i mig så, varje dag, som vilken Jesus som helst.
När jag sitter på lunchen med M och hon berättar om sitt "riktiga" liv som måste börja men som redan har börjat - det vet hon lika väl som jag - funderar jag över missade chanser. Jag lyssnar på berättelserna om allt roligt hon gör och ska göra, hur hon får se hela världen under sina resor, hur hon otvunget kastar sig mellan fjällstugor och surfstränder som en utförsåkare, samtidigt som hon inte gör så stor sak av det hela utan bara njuter och flyter med. Jag tänker plötsligt tankar som börjar med fraser som "i den åldern hade jag inte ens..."; "vad har jag gjort som kan jämföras med..."; "varför har inte jag..."
Det är inte M det är fel på; det är mig. Varför har jag aldrig varit i Australien?
Så tänker jag att klockan bara är halv ett, och att jag kan njuta av det här ögonblicket resten av dagen. Att jag just varit med om en höjdpunkt, något som aldrig kommer tillbaka: en vindpust i en trädkrona, en solglimt i en vattenpöl, ljuset ur en apelsin.
Just då är "Man lever bara en gång" det vackraste jag hört.
Och jag ÄLSKAR Darin.
Darin – Astrologen
Anders, vad fint. Texten väcker fler tankar - och minnen! - än så, men jag nöjer mig med det. Det betyder ändå inte lite för den läsningen är ett av mina finare ögonblick idag.
SvaraRaderaFör övrigt så var "Den döende dandyn" min första LP-skiva, pliktskyldigt inköpt av mormor och tillsammans med Eurythmics' "Revenge" utgjorde den höjdpunkten av mina julklappar högtiden 1986.
Mormor satt nog mest undrande.
Åh, Revenge. Den hade jag också på kassett och lyssnade på ca en miljon ggr, särskilt Thorn in my side om jag minns rätt. Tror faktiskt att den skulle hålla än idag, men har inte testat.
SvaraRaderaVad roligt att jag kunde väcka lite minnen. Jag tycker att just såna där små kakor av minnesbilder verkligen kan göra ens dag, att just kanske tanken på en låt, en skådis eller nåt sånt blir en hel liten värld och att man är både där och här samtidigt.
Min mormor köpte aldrig pop till mig, bara smurfskivor. Däremot har mamma berättat att hon känt sig som en tant en massa ggr när hon gått in i en skivaffär, känt sig halvdöv och ropat namnet på ngn obskyr artist jag önskat mig.
På den tiden det fanns skivaffärer...
Hej!
SvaraRaderaNu är det jag Britt som skriver och jag tar mitt första steg ut i bloggosfären. Det är så himla kul med din blogg, AndersLärare,och rubriken på bloggen (Gör det bara)inspirerar mig varje gång jag ser den. Nu är det Gör det bara för mig under de ögonblick jag kommer att sitta och svara på bloggen.
Ögonblick ja.Jag kan, precis som du, klyschor.Min aktuella klyscha är:Livet består av miljarder ögonblick.Du använder inte den klyschan, men du skriver ju om ögonblicken. Precis som du tänker jag på de här magiska ögonblicken, de som kan ha en karaktär av extas eller lycka.Och på livets början och slut som ju handlar om ögonblick: födelseögonblicket och dödsögonblicket.
Sedan började jag tänka på hur de andra ögonblicken ser ut eller känns eller är. Imorse när jag vaknade låg jag och lyssnade till ljudet av bilar mot den våta asfalten. Ögonblick som är länkade till varandra och ögonblick som inte behöver betyda något särskilt men som ÄR. Då kom jag på att förmågan att uppleva ögonblick för mig faktiskt har stärkts av meditation och yoga. Mitt sinne har blivit lugnare och jag SER faktiskt på ett annat sätt. Jag ser hus och träd och jag ser människor som jag kanske inte hade lagt märke till tidigare. Det känns som att så många människor nu har blivit intressanta och fina och jag skulle vilja måla av dem. Det är som att de vanliga omedvetna sorteringsmekanismerna (ful-snygg, intressant-ointressant,mer lyckad o bättre än jag, alltså det där med jämförelse du skrev om)börjar vittra sönder och jag SER.Och DÅ slår det mig att ordet ögonblick i två led talar om seendet: ögon och blick. På svenska, danska,norska och tyska medan franskans och engelskans ord moment talar om något helt annat. Och vilket underbart ord blir då ögonblick, ungefär som skuggömma eller aftonsång. Och när man SER har man kommit ut ur sitt huvud, ut ur känslor, minnen, planering och tankar.Och skönheten får plats och livsglädjen, den känsla som jag tror är den egentliga grunden i oss, i kroppen och själen. Det där som barn har alldeles gratis. De både SER och ÄR i ögonblicket.Så tack svenska språket för detta ord och för vad det innebär. Och tack för "En avskalad refräng" och de ögonblick under vilka jag fick njuta av den!
Britt
Jättefina texter, både bror och mor! Jag känner mig stolt över att ha blivit omnämnd i texten. :-)
SvaraRaderaHåller med dig om att det är en så otroligt vacker fras, den du klippte ut från "Astrologen". Den gav även mig massa hopp/lycka/längtan för länge sen. Och fortfarande. Jag minns att jag inte vågade säga att jag gillade Magnus Ugglas tidiga då jag gick i högstadiet eftersom jag inte vågade säga nåt om vad jag verkligen gillade då men jag bar t ex "Johhny the rucker" inom mig som en hemlighet. Nu försöker jag bli bättre på att säga vad jag tycker. Jag försöker också bli bättre på att vara här och nu och försöker jobba med mina sämre sidor hela tiden. Ska försöka förbättra mitt liv ytterligare samtidigt som jag försöker vara innerligt tacksam över vad jag har, hela tiden!
Hej, jag kom over detta inlagg nar jag, som du tidigare gjort, googlade for att fa reda pa vem tusan Sundell var.
SvaraRaderaVill bara vanligen kommentera att medan du kanske har ratt om hur Darin byggde sin cover musikaliskt satt sa missade han helt poangen med laten. Han omvanldade den till en urhalkad karleksballad medan originalet var var satir som drev med astronomi, ytlighet, och hur "djupa karleksrebeller" aven ar konformister, styrda av nagon eller nagot. Darin tog ju helt bort den delen av laten.
Det ar vad jag tycker iaf :)
Tack for att du laste, och ha en bra dag!
Hoppas nu jag kan hitta information om den dar attans Sundell...