Kvinnanmamman säger att hon kört vägen många gånger, att den inte är så farlig även om det förstås kan hända något.
Cellopojken, sonen, koncentrerar sig på sitt instrument. Hans blick är stadigt fäst vid notstället som stöder ngn Nocturne och jag tänker på hur enkelt det är att välta ett notställ. Jag minns det från min tid tillsammans med 80-talets dregliga plastblockflöjter.
Jag träffar av en slump E, som jag inte sett på många år, före ett F&S-pass. Vi har båda bekväma gympingtajts och hon beskriver hur det är att resa runt i världen. En av de senaste resorna gick till Israel, där hon såg tungt beväpnade vakter överallt.
Vi dricker lite ur våra sportflaskor före passet; behövs för vätskebalansen. Vätskebalansen är viktig.
När jag läser om, undervisar om, tänker på världskonflikterna fastnar jag ibland i de stora linjerna. Ja, faktiskt kommer jag ofta inte längre än så; de där linjerna bildar ett så finmaskigt nät av sina terrorbalans och truppförflyttningar att jag fastnar där. Soldater (människor?) skjuter, spränger, skjuts, springer och sprängs, visar nyheterna. Fruktansvärt. Jag begrundar hur fruktansvärt det är, skalar lök och byter kanal.
Hur mycket förstår jag av världens konflikter? Jag vet en väldig massa om dem, men inget om långsamheten - om tiden som passerar mellan bombräderna, om hur man fördriver tiden i ett skyddsrum. I reportaget med färdvägen beskriver journalisten hur det är att leva i norra Israel, hur Kvinnanmamman vuxit upp där och vant sig vid att bo i ett farligt område. Fast inte SÅ farligt, säger hon, inte just nu. Ur hennes perspektiv är Iran och Hizbollah de hungriga vargarna och de lurar några mil bort. Men just nu är det lugnt. Det är säkert att köra den här vägen för tillfället. Cellopojken är hennes son och han växer upp där, precis som hon. Han har möjlighet att spela cello medan han väntar på vargarna, även han lever pojkvardagsliv med dataspel och plastfigurer.
Det är då jag kommer att tänka på notstället; hur många granater behövs för att välta ett notställ? Varför flyttar inte Cellopojken och Kvinnanmamman? Jag växer upp i mexitegelland där ingen äger en pistol. Cellopojken tillhör andra generationens krigsväntare. I en av de soligaste delarna av världen är det han som lever i skuggan.
Jag funderar över hur lycklig han är, medan jag värmer upp lårmusklerna - kallsverige framtvingar träningspass inomhus. När jag sedan vandrar svettig hem genom kvällsstaden undrar jag om samhällstrygghet ger större förutsättningar för lycka, eller om det ändå alltid är vi själva som skapar den, var vi än är. Jag skulle vilja veta vilket stycke Cellopojken smekte fram på sitt instrument. Men jag vet inte om jag skulle våga köra mina barn till skolan på den där vägen, även om den var säker för tillfället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar