* Det spökar (kanske) i gamla mentalsjukhus.
* Att stålindustri kan skapa hemtrevnad, förut allt annat den ställer till med.
* Att jag rakar mig med järn från Sandviken.
* Att Volvo 740 egentligen kommer från Hofors.
I det där gamla mentalsjukhuset - idag ett allaktivitetshus - pratade jag en stund med en av föreståndarna och han berättade om allt detta. Han berättade om gågna tiders institutioner: hur de mentalsjuka (som kunde inkludera dagens ADHD-diagnosticerade eller sk "vanartiga barn") skickades iväg för förvaring; hur de trots allt bara spärrades in bakom ett meterhögt staket och fick sköta fruktträd och höns. Fruktträden står kvar än idag, hönsburarna ligger på vinden. De sista kvarlevande intagna befinner sig i öppenvården.
Det slog mig att jag och föreståndaren, med bara enkla korrigeringar i tidsflödet, lika väl skulle kunna ha varit vårdare. De ungdomar som med energi och glädje får utöva teambuilding på skoltid hade med den tidens mått kanske setts som vanartiga bråkstakar. På den tiden stängdes man in på institutioner och pacificerades med jordbruksarbete, idag finns diagnoser och mediciner och lagtexter om individanpassning. Igår skar man bort delar av hjärnan; idag finns talsynteslästa läromedel, specialpedagogik och IUP.
Lätt att tycka: stackars jävlar och tur att jag lever idag. Och visst, jag skulle aldrig vilja tillbaka till folkhemssamhället, där medborgarna anpassades och de avvikande avfärdades med steriliseringar, lobotomeringar och fängelseliknande spöksjukhus. Frasen "Det var bättre förr" tar jag aldrig i min mun. Men det jag funderar över är - den tidens människor var inte ondskefullare än vi. Jag vägrar att gå med på att människor födda på 20-, 30- och 40-talen skulle ha varit av ett sämre "människomaterial" än beslutsfattarna födda på 50-, 60- och 70-talen. Den tanken leder likt en Autobahn ner i Goebbels/Hitlers mentalhygieniska rasgryta. Ändå fanns dessa institutioner, och många kände till dem.
Det måste finnas företeelser i vårt nutida samhälle som jag, och alla andra som lever nu, ser som naturliga och som vi inte vill, orkar, ids, vågar, försöker göra någonting åt. I framtiden sitter en annan bloggare på min domsplats och avfärdar vårt samhälle: "2010-talet, hur kunde man bara tillåta att [fyll i lämpligt samhällsfenomen]".
Ett annat sätt att tänka gör oss till skapelsens krona, slutet på historien. Har vi verkligen redan hunnit dit?
Säters nerlagda mentalsjukhus.
Jag jobbade med dementa i en byggnad som fram till 1986 var Umeådalens mentalsjukhus. Några av de gamla sjuksyrrorna i huset hade där sen tidigt 70-tal. De hade fruktansvärt, i ordets bägge meningar, intressanta berättelser.
SvaraRaderaUmeådalen fortsatte lobotomera människor in på 70-talet och efter det pumpade man patienterna så fulla med medicin att de i princip blev kemiskt lobotomerade hur som helst. I källarens kulvert fanns gamla avstängda isoleringsceller, som ryckta ur en riktigt dålig skräckfilm.
I stan var det många som såg det som ett helgnöje att "åka ut till Umedalen och kolla på toka". Alltså stå utanför stängslen och titta på patienterna.
Obehagligt.
Jag tänker spontant att en företeelse i dagens samhälle som nog/förhoppningsvis inte kommer att ses på med blida ögon i framtiden är alla utrröstningsprogram som finns idag. A k a förnedringsteve. Eller man behöver ju inte röstas ut för att förnedras, man kan ju förnedras rätt bra i "Ullared" eller "Färjan" eller det där programmet från Ölands camping M FL! I stället för att åka till ett stängsel utanför ett mentalsjukhus kan man bara slå på teven nuförtiden. Praktiskt!
SvaraRaderaDet är intressant detta att det finns två parallella men samtidigt helt skilda samhällstrender: å ena sidan blir allting allt mer OK på TV / i media (det du beskriver ovan Jenny), å andra sidan är ingenting alls tillåtet ur en del andra aspekter - man kan bli "kränkt" för ingenting, man kan överklaga allt och det finns instanser inom vård, skola, stat mm som övervakar tjänstemännen.
SvaraRaderaJag tänker att båda ovanstående inläggen visar på att det finns likheter med institutionernas tid: Vi sitter verkligen och njuter av freakshows på TV, Youtube och Facebook, och man kan lite hårdraget dra en parallell mellan lobotomeringarna och dagens överutskrivningar av psykofarmaka. Alltså att man väljer medicinens enkla väg, inte att mediciner är av ondo per definition. Det vet jag av egen erfarenhet...
Det jag funderar på - men nu är jag kanske dumpositiv - är om dessa mediefenomen enbart är av ondo? Kan det finnas något positivt med att alla människor - galna, fula, feta, knasiga, fulla, kåta, drogade, lemlästade, döende - hamnar i vårt synfält? Att vi på så sätt får en ökad medvetenhet om att det finns många olika människor i vår värld, att media inte bara visar de fungerande bitarna, som syrisk och nordkoreansk statstelevision.
Nu menar jag människor som inte är minderåriga eller omyndigförklarade, som i lagens mening förstår vad de gör/utsätts för.
Dumpositiv?
Det måste väl vara ett av syftena med öppenvård, kan jag tänka mig. Det glömde jag att skriva.
SvaraRaderaFast det är ju en väldig "vi och dom"-känsla över de där programmen. De blir ju inte direkt poppis i och med sin medverkan. Sen tycker inte jag att det är "olika människor" man visar utan man visar det man vill=ihopklippt och vinklat till tusen. Jag är nog av åsikten att dessa program i princip bara är av ondo (även om jag ser dem själv ibland...). Så ja, kanske lite dumpositiv... :-)
SvaraRaderaJag är inte säker på att dessa program enbart är av ondo. En del av människorna i dem når nog sin topp genom programmen, lite som att vara kung/drottning på högstadiet. Om dessa program inte hade funnits hade de, på sin höjd, varit bygdens lite lustiga person/roliga "tjomme" i en håla någonstans - nu får de vara med på löpsedlar, vara med i fler program, åka runt och göra showbiz, föreläsa om att vara kändisar, träffa andra kändisar mm mm.
SvaraRaderaErgo:
Inga dokusåpor finns = Robinson-Robban, Ullared-Morgan och Småstadsdrottningar-Micaela får leva undanskymda liv i Gällivare, Ullared och Borås.
Dokusåpor finns = Robinson-Robban, Ullared-Morgan och Småstadsdrottningar-Micaela får leva på löpsedlarna en tid, tjäna pengar, få uppmärksamheten riktad mot sina liv.
Vad skulle vi välja? Att någon brydde sig om våra alldagliga (?) liv en stund, eller att alla gick oss obemärkt förbi? Varför bloggar, twittrar och facebookar man...
Jag tror att vår aversion mot dessa program bygger på föreställningen att dessa individer, och andra i liknande program, och alla på jorden, måste hitta något meningsfullt att göra med sina liv. Inget att säga om det - men vad säger att deltagande i en dokusåpa inte är meningsfullt? Vem bestämmer vad som är bra och inte bra för en människa?
Håller med om att det är en "vi-och-dom"-känsla över programmen, men jag tror att många skulle göra allt för att få vara med i TV. Och då bygger ju den känslan lika mkt på avundsjuka...
Det är alltid de med Malmsteenstolarna och för många högskolepoäng som har tolkningsföreträde. Varje tjomme som livnär sig på att supa i bästa sändningstid genererar 100 andra som kan amortera av på tvåan på Knivsöder genom att analysera/kommentera/skriva krönikor om Robban, Micaela eller Bröli. Vem föder vem? Är dokusåporna den bildade medelklassens alibi?
SvaraRadera