Det finns en scenbild i "Amelie från Montmartre" där vi får se Amelies barndomshem snett från sidan. Varje gång man får se det där hemmet blåser det, som av en sopande kvast. En förströdd kvast. Det där älskar jag av någon anledning, och sen älskar jag sådan vind alltid, i alla sammanhang. Ändå hatar jag att cykla i motvind.
Det jag tänker är att jag, som människa, är det kitt som binder samman det andliga/litterära/romantiska med det sinnliga/faktiska. I mitt job har jag läst mig till att detta är en romantisk livssyn, att romantikerna hade en vison om att vi, genom våra sinnesintryck och hur vi betraktar dem, omskapar världen. Jag vet inte om jag är romantisk egentligen, i alla fall inte på det sättet. Men när vinden möter mig blåser den genom mig och omvandlas, den där vinden i skolträdet blir mer än ett atmosfäriskt fenomen - samtidigt som jag inte tror att det finns något mer utanför mig än atmosfäriskt tryck eller vad det nu var.
Genom mig blir vinden något mer än den var från början. Genom vindens kraft blir jag någon annan än den jag var från början. Så vet jag att det är, romantiker eller ej. Men: Om jag upplever något, måste jag sätta en etikett på den känslan?
Igår hittade jag en etikett jag gillade som jag klistrade i fejan på min FB-profil: existensialism. Sartre skriver:
En människa engagerar sig i livet, formar sin egen gestalt, och utanför denna gestalt finns ingenting.
Om man tänker så, är man en övermänniska som tror sig vara större än världen?
Eller är man bara ett ensamt löv som blåses omkring i sinnenas intrycksorkan?
Och betyder det ensamhet?
http://www.youtube.com/watch?v=myOk81ydO0I
Jag gillade denna texten bättre eftersom den var, precis som du skrev (fast i andra ordalag), lite mer lättförståelig. Du skriver så bra men dock lite för kryptiskt för mig... Eller kryptiskt, kanske jag som är retarded... Fast jag kommer läsa bloggen som en stalker ändå! Vill dock tillägga att jag INTE tycker att du ska sitta och skriva kvart i två på natten! Kram.
SvaraRaderaHa ha den är skriven på fm... Men tack för omtanken, måste vara ngt fel på klockan.
SvaraRaderaDet är svårt med , svårt att hitta rätt ton. Men jag försöker, och du är inte retarded, för h-e!
Vad tycker du om citatet? Håller du med?
Skönt att höra! :-)
SvaraRaderaSom jag tolkar citatet är det ett uttryck för individaulism vilket ibland är bra men enligt mig tar för stor plats i vårt samhälle.
Jag ser också att jag verkar vara en romantiker!
Förstår att det är svårt att hitta rätt ton. Men det är nog bara att fortsätta skriva!
F ö så tycker jag ämnesvalet var bra. Jag älskar faktiskt också vinden. Sol och blåst samtidigt är mitt favvoväder.
Kram!
Existensialismen är en individualism?
SvaraRaderaDen ska jag tänka vidare på - blir vi individualister av att våra handlingar formar oss, är vi egoister i grunden? Mycket intressant - kan tänkas att det blir rubriken för nästa inlägg.
Att vara individualist har verkligen flera olika sidor, och verkligen värt att diskutera. Återkommer om den!
Vad roligt att det kanske blev ett uppslag! Vill dock tillägga att jag tänker att människan är egoist OCH massa annat. Det är vad man väljer att plocka fram. Det är ju bekvämt att säga "människan är i grunden egoist" och så handlar man därefter. Ofta man hör det argumentet från högertänkande personer tycker jag!
SvaraRaderaDen kommentaren kommer ofta från elever i samband med diskussioner kring varför människan krigar, imperialism mm - att människan är girig. Och kanske är en del människor det i högre grad än andra.
SvaraRaderaJag tänker mig också att det beror på vad man gör en människa till, vilka sidor som förstärks. Man kan inte se "människan är girig" som något slags naturlag.