Vindens funktion

Jag sitter i mitt personalrum och tittar ut genom fönstret. På skolgården utanför står ett stort högt träd - jag lär mig aldrig vilka träd som är vilka - och löven är gula nu, påminner om småkakor eller praliner. De lossnar ett och ett, långsamt och orytmiskt, med hjälp av vinden.
På andra sidan fönstret sitter jag, i en lammskinnsfåtölj.

Av någon anledning har jag länge varit fascinerad av hur vinden rör sig genom trädkronor, hur ett atmosfäriskt fenomen flyttar, vinklar och skotar tiotusentals små segel och att jag står där och ser på. Lika länge som jag tänkt starta en blogg (förmodligen längre) har jag planerat att tänka något djupsinnigt om detta, något andligt eller något om livets gång; vad vinden symboliserar, vad löven står för och så vidare. Jag är övertygad att sådana fraser skulle göra sig utmärkt i en dikt av t ex Verlaine, och allvarligt franskintensiva poeter ligger högt på min credlista.
("Allt är vind" är f ö en roman av en fransk nobelpristagare, läs den!)

På ne.se står det om vind att "luft rör sig i förhållande till jordytan" på grund av temperaturskillnader, tryckkrafter i atmosfären och jordens rotation. Men Google-magin blåser även fram en dikt av en okänd kubansk poet:

En blå vind
närmar sig avenyn.
Träden har inga namn
men ylar fulländat, som höstviolinerna
i en sonett av Paul Verlaine.

Mina atomer klyvs av litterära epoker.

Jag vet att löven där ute inte är praliner och att de inte rörs av en "osynlig hand" (Guds, Maradonas eller Adam Smiths, välj själv), men jag känner att vinden därute inte bara kan vara avhängig tryckkrafter. Jag vet att den samlade litterära effekten är artificiell, men kan inte låta mig nöja med vetenskapliga förklaringar. Och problemet är att jag alltid känt att jag måste välja; att vi ständigt balanserar på en egg av livsavgörande val. Som en gammal fiskare tänker jag: jag känner vinden, jag kan inte styra den men på något sätt älskar jag att den finns.

Om jag upplever något, måste jag sätta en etikett på den känslan? Livets gång att samla syltburkar; att bevara sinnesintryck för att marinera fram ett intensivt känsloliv.

Är själen ett skafferi?