På varsin sida om nyåret var jag med barnen på akuten. Ena vändan med en sprucken liten flicknagel och andra vändan med mystiska smärtor över vänstra sidan av stortjejens bröstkorg; även en mindre dramatiskt lagd förstår nog att man inte är kaxig då, med en liten tjej i famnen som flåsandas, stirrandes på ett nummersystem som aldrig, verkligen aldrig, visar ens nummer. Tankarna drog som frontlinjer genom kroppen och jag hann tänka både det ena och det andra, det ena värre än det andra tills jag inte ville tänka längre.
Dock: Allt gick bra till slut, detta är inte ett sådant blogginlägg.
Tillhör ni också det där gänget som säger "jagtrorintepågudmen"och därefter något mer eller mindre vagt om en större kraft? Jag tillhörde länge den gruppen men sedan ett tag tillbaka är jag ateist. Jag tror på människan, människornas verk och energin mellan oss; ute i rymden och inuti plantor tror jag på asteroider och klorofyll, inte på världssjälar och Frälsare. Jag triodde det skulle bli en ensam tillvaro att lämna jagtrorintepågudmen-gänget men jag känner snarare att jag vandrar mer fjädrande, friare över jordskorpan nuförtiden. Ändå har varken jesuitmunkar eller bokstavstroende lagt någon börda där, skammen och ångesten som passerar själen har andra orsaker.
Under min uppväxt i Smålands Jerusalem (ja ja, två mil utanför) var jag ofta, utan att jag egentligen förstod varför, arg och irriterad på de frikyrkliga. Jag tror inte på det frikyrkorna predikar, men å andra sidan kan jag heller inte påstå att frikyrklighet på något sätt har spärrat vägen för min andliga eller kroppsliga utveckling. När jag tänker tillbaka på den tiden ser jag det snarare som att de religiösa hade sin egen värld, dit jag inte ägde tillträde, trots att alla dörrar hade stått öppna för mig om jag sökt mig dit. Den dörren satt nog främst i mitt huvud, och den var obönhörligen stängd: jagärinterasistmen det vet man ju hur frikyrkliga är. Detta, en statskyrklig tradition i min familj och en kort karriär i "juniorerna" (en vuxnare version av kyrkans barntimmar) gav mig ett dubbeltydigt förhållande till Jesus och hans gäng. Den känslan bär jag med mig än idag, även om jag alltså tagit ställnig för ateismen.
De senaste veckorna har jag läst Alain de Bottons "Religion för ateister". Redan den motsägelsefulla titeln lockade mig, men inte bara det: jagtrorintepåGudmen gjorde sig återigen påmind och jag tänkte att detta var bokens tema - ännu ett verk om frånvaron av andlighet i vårt materiella samhälle, hur Facebook utarmar vårt sociala liv och bla bla bla. Men de Botton, som ser ut som en Playmobilgubbe och måste vara en av de mest intelligenta människor som finns, vill varken ta ställning för Richard Dawkins eller de bokstavstroende. Och han skriver heller inte för slentrianflummiga 70-talister. Istället handlar hans essäbok om att man ska kunna plocka de positiva bitar ur religionen som han, fortfarande övertygad ateist, tydligt kan urskilja. de Botton går igenom konst, arkitektur, ritualer och gör en så kontroversiell sak som arvssynden till något positivt - i eleganta vändningar skildrar han hur vi, när vi tillsammans fokuserar på skam och skuld, kan lätta en del av sorgebördan genom att dela den med andra, att vi förstår att andra som känner som vi.
de Botton tar även upp gudsbegreppet och det oändliga. Han menar att vi, genom att sätta oss själva i relation till ett ouppnåeligt väsen, tar udden av våra personliga problem. En halvtaskig relation eller dålig löneutveckling är liksom ingenting mot en oändlig, omätlig Gud. Men vi ska inte bli religiösa, menar de Botton, vi ska anamma det religiösa tänkandet.
Där finns skillnaden, som jag ser det. Att man kan se det positiva i ritualer med rötter hos det religiösa betyder inte att man blir religiös. På det sättet kan man inte, som jag gjorde som "junior", ful-be till Gud när det passar och skita i religionen resten av tiden. Jag kan respektera frikyrkliga utan att tro på det som sägs från predikstolen, jag slipper behandla gudstron likt den töntiga kompis jag leker med hemma när ingen ser men som jag skrattar åt på skolgården. Jag kan respektera det religiösa just för att, inte trots att, jag tagit ställning mot det.
När jag satt på akuterna, och paniken krympt till en orossvulst i maggropen, började jag fundera över var jag egentligen befann mig. Runt omkring mig satt människor av alla former och storlekar, allt från en gravt förkyld bebis till en 80-plussare med hjärtproblem och en ung man med raketinfluensa och orolig fru. Det var stillsamma rum, trots allvaret som lurade i sjukas och anhörigas kroppar; en presenning spänd över ett vulkanutbrott. TV:n stod på hela tiden, med fiskblick följde vi danska bakprogram, lokalnyheter och sportrepriser. Klockan på väggen mest en parentes, tiden uppdelad i segment mellan de ögonblick då man skymtade en kvinna i vit rock som kanske kanske skulle ropa upp rätt namn.
Jag hade inte läst de Botton när jag satt på akuten x 2, men de gulgrå rummen med plastblommor, slitna leksaker och TV-repriser påmnide om det de Botton vill uppmärksamma: att det idag finns få rum där vi kan lämna vår inrutade vardag och uppleva någonting tillsammans. Väldigt få människor pratar med varandra på akuten, men det var som man säger om gamla bekanta - det behövdes inte, för vi visste redan i vilken riktning tankarna flöt. Vi visste att vi delade de tankemönster som flöt i virvlar av oro, gamla matrester som fastnat i diskhons slaskhål. Vid sidan av tiden. Enda gången jag tidigare känt så var vid barnens förlossningar. På begravningar brukar jag titta på klockan och undra vad, eller var, den är.
När jag lämnade akuterna var det med en kluven känsla: är det verkligen slut nu? Kan vi verkligen åka hem? Jag insåg då, när faran var över, att det inte är så dumt att inte tänka på något alls och titta på när danskor bakar kakor. JagtrorintepåGudmen jag har tydligen ett behov av det där, att andra sitter i samma rum, rabblar samma tomma tankefraser, slipper livet med tiden en stund. Jagärateistmen jag känner det ändå.
Är det därför man bloggar?
Inte en enda gång bad jag till Gud.
PS: Av en slump (jag lovar!) går just nu en artikelserie i GD om akuten. Läs gärna artikeln här: http://gd.se/nyheter/sjukvard/1.5523138-ris-blandas-med-ros-hur-mar-akuten-
...och jämför med mina intryck. DS.
