tisdag 4 december 2012

Jag hatar din åsikt men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka den och jag hatar det du säger men jag älskar att jag får säga emot

Den senaste tiden har jag tagit aktiv del i samhällsdebatten. Jag har diskuterat det fria skolvalet, den kommunala skolan, skolavslutningar i skolan, SD:s alla klantskallerier och deras politik. Den som är intresserad av vad jag tycker i alla dessa frågor kan kolla in min FB-sida eller fråga, svaren ges inte i denna text.

En sak jag fick bekräftad är att det är mycket mer ansträngande att vara en del av debatten än att stå bredvid. Att kasta sig in i en internetdiskussion är som att frivilligt låta sig sugas upp av en tornado och försöka kämpa emot. Ibland tänker jag att alla rasistiska kålhuvuden som kräks åsikter på Flashback och i kommentarsfält är lika lätta att påverka som väderfenomen - varken logik, förnuft, moral, etik, känslosamhet eller raseriutbrott har någon effekt.

Det jag då tänker är två saker, i ett inledande skede:

1) Varför ska dessa människor ha rätt att uttrycka sig? Vad ger dem rätten att kräkas offentligt så det stänker upp över alla väggar och kletar ner allt, som en vinterkräksjuks  första spya?
2) Hur kan det finnas människor som är så fullständigt annorlunda mig själv, fastän de också har två armar, en mjälte, hårstrån och bor i samma del av världen som jag?
Hur kan det som är fullständigt naturligt för mig vara onaturligt för en hel del andra, och hur kan det jag ser som motbjudande vara dessa andras syn på vad "alla egentligen" tycker?

Under de senaste dagarna har jag även blivit påmind om hur skört människolivet och vår vardag egentligen är, och hur lite vi egentligen vet om varandra:

En människa som borde leva länge till finns plötsligt inte mer.
En människa är plötsligt försvunnen och efterlämnar rykten, spekulationer och bestörtning.
En människa visar sig plötsligt ha levt ett helt annat liv än det man trott.

I dikten sägs det att våra liv på många sätt är meningslösa - i slutänden är vi ensamma inför döden och då spelar det ingen roll vem eller vilka man levt livet med och vilka historier man lämnat efter sig. Petra Marklund sjunger: "Snart är vi aska i vinden"; Samuel Beckett skriver: "Kvinnan föder grensle över en grav".

För mig blir detta ett överpragmatiskt sätt att se på livet. Att vi alla en gång ska dö betyder inte att vi ska göra döendet till huvudsaken eller höjdpunkten i våra liv. Vi vet inte när döden kommer, inte ens om vi väljer att själva bjuda in den.

Vi kan inte veta vad som ska hända, och eftersom vi inte kan ana slutet, blir filmen så mycket intressantare att följa. Ett sätt att göra livet ännu intressantare är att berätta för varandra - historieberättandet, människosläktets urtida underhållning, all over again. Att berätta för varandra skyddar oss inte mot döden, livet har inte en chans mot döden om man bara ser till det biologiska. Men livet utklassar döden om vi tar berättandet till hjälp och minnesskapar tillsammans. Kanske kan man hindra någon av de där människorna om man vet vilka historier de bär inom sig. Två som bär gör kånkandet lättare.

Internetidioterna må påminna om urtida dinosaurier, men de gör mig ständigt förvånade, och förvåning är för mig en källa till intresse. Att bara umgås med likasinnade ett helt liv blir ett trist manetliv. Att begränsa andra människors (fruktansvärt knasiga) åsikter är att kringränna det finaste vi har: det fria ordet. För när grottmänniskorna satt runt elden och gnagde på brända köttbitar praktiserade de yttrandefrihet. För mig är allt annat sekundärt.

Så kom an bara extremister, rasister, nazister, homofober, terrorister och pedofiler - säg vad ni tycker, jag gillar att ni gör det även om jag hatar era vidriga åsikter. Men räkna inte med att bli oemotsagda - det fria ordet tillhör även era motståndare. Och jag är övertygad om att vi är många, många fler än ni. Det är bara många av oss som inte fattat det än. Det påhittade Voltaire-citatet "Jag hatar dina åsikter men är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem" betyder ju inte att de hatade åsikterna inte ska bemötas. Och yttrandefrihet innebär heller inte att man bör och ska förolämpa folk oavbrutet bara för att man kan.

Det enda som återstår nu: hårt arbete, varje dag, för att bemöta, bekämpa och berätta. Livet är en hockeymatch där det inte finns några enkla genvägar. Det är tufft där ute.



Yttrandefrihet före  profeterna och ideologerna.

3 kommentarer:


  1. Björn Kjellman:
    Leif Levin, professor i statsvetenskap på UU, sa på en föreläsning att utomparlamentariska och odemokratiska organisationer är ett måste för att demokratin ska utvecklas och leva.
    Han förklarade det med en liknelse där de demokratiska partierna är ett stim fiskar och de onda krafterna motsvaras av en haj. Tillsammans kan fiskstimmet skydda sig mot hajen så pass effektivt att ingen fisk kommer till skada. När hajen atackerar "öppnar" sig bara fiskstimmet och hajen simmar rakt igenom. (ni som sett det på naturprogram vet vad jag menar) Fiskarnas samarbete gör att de överlever. Sen en dag så försvinner hajen. Fiskarna behöver inte längre samarbeta för att överleva och de simmar iväg åt varsitt håll. Där frodas de gott och äter sig feta och blir slöa då hotet är borta. Efter ett tag återvänder hajen och då kan han enkelt äta upp de tröga och feta fiskarna en efter en efter en.....

    Liselott Söder:
    Jag citerar dig: "För när grottmänniskorna satt runt elden och gnagde på brända köttbitar praktiserade de yttrandefrihet." Jag är inte lika säker som du på det, Anders.....

    Anders Lindqvist:
    De kallade det inte yttrandefrihet förstås, den etiketten kom de på senare. Men de öppnade sina munnar och talade, och det är yttrandefrihet för mig. Om sen någon grottkung gjorde sitt bästa för att hindra dem vet jag förstås inte, men om de talade praktiserade de yttrandefrihet, som jag ser det.

    Liselott Söder:
    Kanske grottkungen hindrade dem, allihop.

    Anders Lindqvist:
    Jag tror inte att de satt tysta vid lägerelden eftersom de just fått sina talorgan utvecklade. Jag kanske uttryckte mig lite oklart; de kunde ju inte prata med bränt kött i munnen. Men att de pratade tror jag; min poäng är att vi utvecklas genom att våra åsikter stöts och blöts mot varandra, och det tror jag de började med redan då. Min poäng är också att vi ska våga uttrycka oss, hela tiden, och vara glada för att vi kan det.

    Förresten, korrigering: det behöver inte vara åsikter, det räcker ju med berättelser.

    Ylva Karman:
    När jag tänker på den senaste debatten tänker jag mycket på rädsla. Hur får vi människor trygga? Ingen människa föds ond...

    Har läst mycket av Alice Miller och tycker hennes beskrivningar av t ex Hitler och Van Goghs öde är intressanta. Känns oxå trovärdigt då hon lämnar psykoanalysen efter lång utbildning och arbete för att våga möta en annan klarhet...Kanske sks vi våga sova med fienden ibland... Eller gå i ngn annans mokasiner ett par veckor... Självklart oxå stå upp för vad vi tycker ...

    Så måste vi i samhället säga tydligt ifrån... Hur långt kan SD egentligen gå innan vi dömer de för hets mot folkgrupp?

    Samtidigt om vi tar bort för mycket av det "svenska" hur många rasister föder vi då? Hur rätt vi än tycker vi har så blir den otrygghet vissa människor känner då ett hot mot öppenheten och på så vis även mångfalden...

    SvaraRadera
    Svar
    1. När jag läste Anders senaste blogg var det en mening som satte sig fast:"livet utklassar döden om vi tar berättandet till hjälp och minnesskapar tillsammans." Märkligt nog kom jag sedan att tänka på Kafka - litteraturens störste pessimist. Eller?
      När Pragvåren bröt ut maj 1968 kom jublet: Äntligen blev det tillåtet att läsa Kafka igen! Men det gällde inte bara Processen, romanen som med bitande satir skildrar hur den totalitära makten krossar den lilla människan. Ännu viktigare blev Slottet. Romanen berättar om K. som kommer till en liten stad där han gör allt för att komma in i gemenskapen.Han påstår sig vara efterfrågad som lantmätare, nu skall bara de osynliga byråkraterna på det slott som härskar över staden bekräfta detta. Genom hela berättelsen söker K. förgäves nå fram till Slottet, eller få någon att åtminstone höra av sig... Mot slutet är K. sjuk, hans fästmö Frieda stänger dörren till hans rum - och sedan får vi inte veta mer.
      Kafka själv kom aldrig på något slut på historien. På sin egen dödsbädd ville han (eventuellt) bränna hela manuskriptet.
      I augusti 1968 kom de ryska tanksen och dränkte den spirande demokratin i blod.Men: Varför läste de Slottet i maj 1968 och varför skall vi göra det? Jo; K. ger aldrig upp! Det är i vilket fall vad romanen Slottet säger mig.Den handlar om en människa som mot alla odds fortsätter att kämpa.
      Och den gamla järnridån rostade till sist sönder. Nu kan de läsa Kafka i Prag igen. Slottet ovanför staden står kvar, som turistattraktion och konsertlokal.
      Så kan det bli - och jag slutar med att citera ur "kampdiktaren" Tomas Tranströmers Allegro:
      Klangen säger att friheten finns
      och att någon inte ger kejsaren skatt.
      K.

      Radera
  2. Åh vad jag blir inspirerad av dina ord Anders! Jag har också så svårt att förstå att andra människor kan vara så olika mig och främst hur andra männiksor kan tycka vissa saker är så otroligt farliga/fel/hemska som för mig är helt naturliga! Men, dina slutord ska jag bära med mig fortsatt och ännu mer än tidigare! Jag ska vara jävligt PK m a o! :-)

    SvaraRadera