lördag 29 december 2012

Nutidstapas och det förflutnas pussel


Den senaste tiden i mitt liv har varit bräddfull: skrivningar, stress, jul och internetdebatter har samsats om min hjärna. Därav frånvaron av inlägg. Men min idé med den här bloggen har hela tiden varit att jag ska skriva när lusten och tiden finns, och det har varit mycket vilja men inte kunna den senaste tiden. Nu sammanfaller predikaten, och här är jag igen.

Det är terminsslut och årsslut och jag firar på alla möjliga sätt. Elever, tomtar, kolleger, dagar. Skål. Livet är cykliskt den här tiden på året, allt ska knytas ihop och sammanfattas, avrundas och kommenteras. Genom att läsa om, diskutera och uppröra mig över allt från filmsnuttar till julavslutningar har jag kommit i kontakt med människor som ser ett stort värde i att allting förblir som det alltid har varit. Jag tror ingen av dessa människor, intelligenta som ignoranta, verkligen tror att ingenting förändras, men det verkar vara en populär gren dessa dagar att föreställa sig det. Och så blir ordet "tradition" ett slagträ i en idelogisk debatt, där jag hamnar på ena sidan. Det är uppfriskande som en kall avrivning, ett isbad efter en het bastu, men samtidigt utmattande. Hur viktiga är egentligen tecknade disneyfilmers vara eller icke vara? För mig: inte det minsta viktiga i mitt julfirande, desto viktigare att diskutera och snickra fram retoriska argumentationer kring. För väldigt många andra (att döma av tittarsiffror och åsikter på internetforum): Oerhört viktiga som del av julfirandet (3, 9 miljoner svenskar kan inte ha fel) men onödiga att diskutera.

Min mamma städar källaren och tvingar mig med varm och vänlig hand att gå igenom det jag lämnat efter mig genom åren. Det är en angenäm och lite skrämmande uppgift. Jag hittar en dagbok från ett självupptaget svin till 16åring, jag hittar skrivhäften med prydliga anteckningar om mossans egenskaper, jag hittar LP-skivor med Black Box och Orup. Jag hittar en skolkatalog från åk 3 i gymnasiet, där jag käckt poserar i tubsockor och hatt i skrevet på en bild och som polotröjesocialist på en annan. Att hitta sånt här brukar ofta kallas för att titta i en skrattspegel, och det är verkligen komiskt med fluffiga luggar, pretentiösa försök till allvar (i Ullaredskjorta), prestudentikos humor som försöker vara studentikos och bisarra mellanstadieteckningar med förvridna varelser som hugger huvudet av varandra (fråga inte). Men jag tänker att det är mer som ett prisma: ljuset strålar ut från den där tiden, och jag ställer mig i det. Så bryts tankarna och känslorna i min gestalt och det är omöjligt att hålla kvar, det strålar bort från mig och förblir oförutsägbart.

I Kents kanske bästa låt, "Klåparen",  sjunger Jocke Berg: "Du minns den du var / med förakt och lite hat [...] Du har förändrat ditt sätt / suddat ut varje spår / men längre in, långt långt in / ekar tonåringens vrål." För mig blir det ja och nej på den. Jag bär den där killen inom mig, men jag hatar honom inte. Jag försöker förstå honom, han är jag; han har förändrats och därför är det möjligt.

Jag går ut och äter middag med fem gamla vänner från gymnasiet. Vi äter flottiga tapas och jag lyckas undvika att spilla olivolja på tröjan. Den gamla klyschan om att vi är oss lika dammas av men är sann och vi berättar om våra liv sen senast vi sågs, samtidigt som vi pusslar lite med vårt gemensamma förflutna. Det är fantastiskt trivsamt. Jag återfaller i rollen som glad skit och stortrivs, jag spelar en roll men är samtidigt mig själv. Medan jag suger oljan ur en kammussla tänker jag att detta också är källarstädning, med sällskap: vi berättar om varandra och hittar några borttappade bitar som vi missade förra gången.Om pusslet inte var ett prisma skulle vi kanske kunna bli klara innan kvällen är slut.

Någon av oss tvivlar på meningen med livet.
Någon håller med.
Någon tycker det finns så mycket att upptäcka i livet att det är omöjligt att tvivla på meningen med det.
Allesammans tänker vi på vilka vi är och vad vi varit och att det sammanfaller ibland.
Gud nämns inte en enda gång.
Tre flaskor vin går åt.

Jag tänker att det inte går att frysa tiden, och att det egentligen är det jag försökt säga i alla de där debatterna. Om vi inte förmår att samtidigt vårda OCH omskapa våra minnen, vårt kulturarv och våra traditioner kommer allt det där till slut att rosta ihop och då kommer inte ens Youtube att kunna få snurr på det igen. Om vi inte förmår att respektera våra minnen samtidigt som vi låter nuet och dåtiden gå ut och leka med varann kommer vi en dag att märka att ingen, inte ens vi själva, vet varför vi är de vi är eller hur vi kom hit.

Så jag firar jul utan Gud & Kalle Anka.
Jag äter pepparkakor med ädelost.
Jag äter en och annan köttbulle.
Jag ställer sallad på julbordet.
Jag skålar med AP, MP, ES, JM & MMN och minns de vi var utan förakt och hat - men med en liten liten skämskudde, ibland. Och vi skrattar precis lika mycket som på nittiotalet.


The world has turned and left me here


1 kommentar:

  1. Jocke Berg har ju skrivit en hel del om att göra upp med tidigare versioner av sig själv. I En himmelsk drog sjunger han; "Jag såg en bild från mitt 80-tal / mitt hårdrocksjag och jag undrar vem det var". En text som verkligen fått resonans hos mig. Bilder på mitt eget hårdrocksjag är svåra att tolka.

    Jag och morsan har sett SVT:s Historieätarna under julhelgen. Funderat kring vad man åt när mamma var liten, när mormor var liten, när mormors mamma var liten och när mormors mormor var liten. Svaret på den sista var inte alls, i alla fall ibland. Man behöver inte gå så långt tillbaka för att minnas svält i norra Sverige.

    Det jag tycker är den kanske bästa Kent-låten är Elite. "Min släkt är full av hjältar / decennier av slit / brustna hjärtan trötta leder / deras stolthet bar mig hit".

    Det blir bättre och bättre. Och jag är glad över förändringen men kan tänka mig att äta någon arkaisk fiskrätt på julbordet om det får mig att minnas varför jag har det som jag har det. Men tradition för traditions skull är ingenting värt.

    SvaraRadera