måndag 28 januari 2013

JagtrorintepåGudmen

Japp, en månad till försvann. Inte obemärkt på ngt sätt, men försvunnen är den. Har varit på väg mot datorn i flera veckor men det har ännu inte funnits möjlighet att skriva (den möjligheten borde väl alltid finnas, men ändå).

På varsin sida om nyåret var jag med barnen på akuten. Ena vändan med en sprucken liten flicknagel och andra vändan med mystiska smärtor över vänstra sidan av stortjejens bröstkorg; även en mindre dramatiskt lagd förstår nog att man inte är kaxig då, med en liten tjej i famnen som flåsandas, stirrandes på ett nummersystem som aldrig, verkligen aldrig, visar ens nummer. Tankarna drog som frontlinjer genom kroppen och jag hann tänka både det ena och det andra, det ena värre än det andra tills jag inte ville tänka längre.



Dock: Allt gick bra till slut, detta är inte ett sådant blogginlägg.

Tillhör ni också det där gänget som säger "jagtrorintepågudmen"och därefter något mer eller mindre vagt om en större kraft? Jag tillhörde länge den gruppen men sedan ett tag tillbaka är jag ateist. Jag tror på människan, människornas verk och energin mellan oss; ute i rymden och inuti plantor tror jag på asteroider och klorofyll, inte på världssjälar och Frälsare. Jag triodde det skulle bli en ensam tillvaro att lämna jagtrorintepågudmen-gänget men jag känner snarare att jag vandrar mer fjädrande, friare över jordskorpan nuförtiden. Ändå har varken jesuitmunkar eller bokstavstroende lagt någon börda där, skammen och ångesten som passerar själen har andra orsaker.

Under min uppväxt i Smålands Jerusalem (ja ja, två mil utanför) var jag ofta, utan att jag egentligen förstod varför, arg och irriterad på de frikyrkliga. Jag tror inte på det frikyrkorna predikar, men å andra sidan kan jag heller inte påstå att frikyrklighet på något sätt har spärrat vägen för min andliga eller kroppsliga utveckling. När jag tänker tillbaka på den tiden ser jag det snarare som att de religiösa hade sin egen värld, dit jag inte ägde tillträde, trots att alla dörrar hade stått öppna för mig om jag sökt mig dit. Den dörren satt nog främst i mitt huvud, och den var obönhörligen stängd: jagärinterasistmen det vet man ju hur frikyrkliga är. Detta, en statskyrklig tradition i min familj och en kort karriär i "juniorerna" (en vuxnare version av kyrkans barntimmar) gav mig ett dubbeltydigt förhållande till Jesus och hans gäng. Den känslan bär jag med mig än idag, även om jag alltså tagit ställnig för ateismen.

De senaste veckorna har jag läst Alain de Bottons "Religion för ateister". Redan den motsägelsefulla titeln lockade mig, men inte bara det: jagtrorintepåGudmen gjorde sig återigen påmind och jag tänkte att detta var bokens tema - ännu ett verk om frånvaron av andlighet i vårt materiella samhälle, hur Facebook utarmar vårt sociala liv och bla bla bla. Men de Botton, som ser ut som en Playmobilgubbe och måste vara en av de mest intelligenta människor som finns, vill varken ta ställning för Richard Dawkins eller de bokstavstroende. Och han skriver heller inte för slentrianflummiga 70-talister. Istället handlar hans essäbok om att man ska kunna plocka de positiva bitar ur religionen som han, fortfarande övertygad ateist, tydligt kan urskilja. de Botton går igenom konst, arkitektur, ritualer och gör en så kontroversiell sak som arvssynden till något positivt - i eleganta vändningar skildrar han hur vi, när vi tillsammans fokuserar på skam och skuld, kan lätta en del av sorgebördan genom att dela den med andra, att vi förstår att andra som känner som vi.

de Botton tar även upp gudsbegreppet och det oändliga. Han menar att vi, genom att sätta oss själva i relation till ett ouppnåeligt väsen, tar udden av våra personliga problem. En halvtaskig relation eller dålig löneutveckling är liksom ingenting mot en oändlig, omätlig Gud. Men vi ska inte bli religiösa, menar de Botton, vi ska anamma det religiösa tänkandet.

Där finns skillnaden, som jag ser det. Att man kan se det positiva i ritualer med rötter hos det religiösa betyder inte att man blir religiös. På det sättet kan man inte, som jag gjorde som "junior", ful-be till Gud när det passar och skita i religionen resten av tiden. Jag kan respektera frikyrkliga utan att tro på det som sägs från predikstolen, jag slipper behandla gudstron likt den töntiga kompis jag leker med hemma när ingen ser men som jag skrattar åt på skolgården. Jag kan respektera det religiösa just för att, inte trots att, jag tagit ställning mot det.

När jag satt på akuterna, och paniken krympt till en orossvulst i maggropen, började jag fundera över var jag egentligen befann mig. Runt omkring mig satt människor av alla former och storlekar, allt från en gravt förkyld bebis till en 80-plussare med hjärtproblem och en ung man med raketinfluensa och orolig fru. Det var stillsamma rum, trots allvaret som lurade i sjukas och anhörigas kroppar; en presenning spänd över ett vulkanutbrott. TV:n stod på hela tiden, med fiskblick följde vi danska bakprogram, lokalnyheter och sportrepriser. Klockan på väggen mest en parentes, tiden uppdelad i segment mellan de ögonblick då man skymtade en kvinna i vit rock som kanske kanske skulle ropa upp rätt namn.

Jag hade inte läst de Botton när jag satt på akuten x 2, men de gulgrå rummen med plastblommor, slitna leksaker och TV-repriser påmnide om det de Botton vill uppmärksamma: att det idag finns få rum där vi kan lämna vår inrutade vardag och uppleva någonting tillsammans. Väldigt få människor pratar med varandra på akuten, men det var som man säger om gamla bekanta - det behövdes inte, för vi visste redan i vilken riktning tankarna flöt. Vi visste att vi delade de tankemönster som flöt i virvlar av oro, gamla matrester som fastnat i diskhons slaskhål. Vid sidan av tiden. Enda gången jag tidigare känt så var vid barnens förlossningar. På begravningar brukar jag titta på klockan och undra vad, eller var, den är.

När jag lämnade akuterna var det med en kluven känsla: är det verkligen slut nu? Kan vi verkligen åka hem? Jag insåg då, när faran var över, att det inte är så dumt att inte tänka på något alls och titta på när danskor bakar kakor. JagtrorintepåGudmen jag har tydligen ett behov av det där, att andra sitter i samma rum, rabblar samma tomma tankefraser, slipper livet med tiden en stund. Jagärateistmen jag känner det ändå.

Är det därför man bloggar?

Inte en enda gång bad jag till Gud.



PS: Av en slump (jag lovar!) går just nu en artikelserie i GD om akuten. Läs gärna artikeln här: http://gd.se/nyheter/sjukvard/1.5523138-ris-blandas-med-ros-hur-mar-akuten-

...och jämför med mina intryck. DS.

7 kommentarer:

  1. Tilltalas också av religion som ritualer och praktisk hantering. Men känner ändå att de Bottons tankar (som redogjorda för av dig) inte riktigt räcker. Ritualer blir tomma handlingar utan en faktisk gudstro. Man slutar bry sig om ifall man skulle råka trampa på en A-brunn när man blir vuxen för att man inser i djupet av sin existens att det inte är det som avgör om man drabbas av Avund. På samma sätt är begravningen en delvis tom ritual för dig. Och det där andra rummet där man delar tankemönster med andra är alltså ett rum vid sidan av vår vardagliga existens, ett rum dit vi verkligen inte längtar. De religiösa har det där inbakat i vardagen och har så mycket vunnet i att de faktiskt tror på gud. Så jag kan väl säga att jag håller med och ändå inte.

    SvaraRadera
  2. Först: jag rdogjorde inte för alla aspekter av de Bottons tankar, precis som han plockade jag de göttaste bitarna. Hans idé är att man ska fylla de nya platserna, institutionerna, ritualerna och bönerna med nytt innehåll, t ex Perspektivet, Sorgen, Själavården (etc). Hans poäng är att vunnit mycket när vi gett frihet & fri vilja till människan, men att vi förlorat mycket när vi låtit bli att skapa institutioner för vårt inre liv, det som tidigare kyrkan tagit hand om.

    Sen: Naturligtvis vill jag inte till akuten, det var vidrigt att vara där på många sätt och detta inlägg kan jag skriva först nu, inte under de ångestladdade timmar då jag inte visste hur det skulle gå. Men detta, att ha en plats utanför tiden, tilltalade mig. Och förut, när jag var jagtrorintepåGudmen, så fick jag sådana upplevelser i kyrkor, helst tomma. Där fanns inte tiden/tidens gång, där fanns bara tid som stillastående skogsgöl. Där fanns ett helt annat sätt att se på världen - som jag inte tror på, men som jag kan förstå. Ett sådant rum skulle jag vilja ha i mitt liv, utan att Jesus finns uppspikad (ursäkta blasfemin) överallt. Men för de kristna är han ju viktig, det är deras plats. Finns en annan sådan plats, en plats för oss med det behovet, men utan gudstron? de Botton nämner spa, retreats och mondfulness-center, men som otillräckliga.

    Helt seriöst tänker jag så här: en krass framtidsbeskrivning är att kyrkan inte kommer att ha råd att ta hand om alla sina gamla byggnader och inte heller fylla dem med besökare. Man skulle då kunna avhelga dem och göra om dem till ett slags tidlösa rum för vila, samtal och kontemplation.
    En affärsidé kanske? jag är helt på de Bottons linje att efterfrågan finns.

    SvaraRadera
  3. kyrkorummen fylls redan nu med popmusik, så nära organiserad religion som jag kommer. eller vad sägs om magnetic fields i philadelphiakyrkan? affärsidé är det definitivt.

    vår nackdel som sekulära människor är att vi alltså aldrig kan ha vår religion som en organiserad närvaro. och när det där större (andliga) mentala rummet inte är ett direktiv eller en bieffekt av något utanför oss så har vi så väldigt svårt att själva åstadkomma det. men ibland lyckas vi även när det är meningen (och inte bara när vi drabbas av svårigheter och tragedi).

    och bara den där potentialen för något mer är tillräcklig Gud för mig. "energin mellan oss" som du skriver, är kanske på gränsen till corny men det är också så bra beskrivning av det enda som betyder något som jag stött på. och det kan ta formen av gudstro, littertur, flirt eller, återigen, popmusik. människor!

    SvaraRadera
  4. Klockrent. Synd man inte kan trycka gilla på bloggen. Men amen (!) to that Flash!

    SvaraRadera
  5. Roligt att läsa när ngn skriver bra.

    Jag ber aldrig till gud. Tror gud bryr sig om alla oavsett om man ber eller inte.

    Kan te sig orimligt ibland. Livet. Kanske är det först när jag dör som jag förstår varför jag tror...

    Här på jorden är det en tröst eller nåt till det jag inte förstår. Samtidigt en förundran till det vackra som finns.

    Tänker att det inte tar slut när man dör. Då vill jag träffa alla jag älskar, men förstås stå ut med andra döingar oxå.

    Det är både skönt och jobbigt att inse hur liten man egentligen är. Som att titta på stjärnorna, men det är förstås bara underbart!

    SvaraRadera
  6. Anders - jag tänkte på din ursprungstext! Du beskrev så bra hur det kan kännas att vara människa när livet inte bara flyter på!

    SvaraRadera
  7. Hej Anders!
    Nu är det jag Britt som skriver, på Kalles mail. Mycket med det tekniska, men nu var det inte det tekniska som var dagens ämne utan dess motsats:det religiösa.

    Du skriver så bra, det är det första. Det andra är att ämnet är så stort och att komplexiteten i din text också är så stor. Här skulle det behövas många timmars samtal, fram och tillbaka.

    Väljer därför ut ett enda stycke, det om Bottons tankar om gudsbegreppet och det oändliga. Jag är förstås väl medveten om att jag inte vet vad som är min tolkning av din text och vad som är din tolkning av Botton.Med dessa förbehåll i minne är jag undrande inför tankegången att "vi genom att sätta oss själva i relation till ett ouppnåeligt väsen,tar udden av våra personliga problem".Jag förstår att detta är en relevant tes när det gäller fattiga 1600-talsmänniskor, som fick höra dundrande och svavelosande predikningar, när det gäller många människor inom t.ex. Pingst, som alltid får Svaren, men som aldrig kan ställa frågorna (inom min terapiverksamhet är de frikyrkliga gravt underrepresenterade) och för folk inom Livets Ord där många kanske alla kriterier på en sekt är uppfyllda, men resten! Människor på 2000-talet som förväntas kunna tänka och går i kyrkan på ett helt normalt sätt. Tror inte dessa är så få. Det finns ett nytänkande inom kyrkan och en fördjupning, t.ex. Tomas Sjödin och Martin Lönnebo.Jag kan inte förstå varför inte tron på eller en relation till en högre makt eller ett högre väsen kan leva sida vid sida med att man tar sina personliga eller sociala problem på allvar och försöker uttrycka dem, bearbeta dem och om det är möjligt lösa dem på ett adekvat sätt.Om jag är svårt sjuk kan lyssnande på Brahms´Requiem ge mig tröst, ett uttryck för mitt lidande, en katharsis och en känsla av mening i en sjukdom som jag upplever som orättvis och meningslös. Och tvärtom: den realitet som omger oss och som vi lever i kan ju också berika det andliga så att det inte bara blir tomt prat ("vi människor....Jag är inte vän av bjäliga predikningar). Min tro på Gud, en gud eller ett högre väsen har jag fått genom musiken, framför allt kyrkomusiken och FRAMFÖR ALLT B A C H!(Glöm inte bort hans födelsedag 21 mars - skicka ett kort!) Det har skett ett översättningsarbete: religionen, gudsordet har översatts till musik! Det är en stor nåd att jag fått det till mig på det viset. Så för mig är det alltså självklart att det finns något större än jag själv, en oändlighet och en oändlig nåd. Där finns också -förutom musiken- konst, litteratur och relationer,stora samtal jag kan ha med människor. Det sätter in mig i ett annat sammanhang.

    Och - till sist - handlar inte förhållandet till en högre makt eller sfär om att kunna överlåta sig, att inte vara sig selv nok, att inte vara en solipsist? På samma sätt överlåter vi ju oss själva hela dagarna till dem vi älskar. Vi är, som Nina Björk (jag vet...)så ofta påpekar, beroende av varandra och: av ett rättfärdigt och gott samhälle. Vi lever i tillit (Tomas T:s ledstång i Schubertiana), annars skulle vi gå under.

    Och återigen: så roligt att du håller på med dina bloggar- Det inspirerar mig att skriva och formulera tankegångar. Väl mött i nästa blogg!
    Britt

    SvaraRadera