Man kanske skriver "man" istället för "jag" för att markera avstånd till hela skiten.
Det svåra med att bli äldre, men också det spännande, är att upptäcka att förändringar fortfarande kan förekomma. Jag är nöjd med att inte vara en storögd smådum tjugoåring utan kompass, men jag vill inte stå still. Jag vill vara trygg med den jag är men vara redo att ändra och modifiera. Kanske just detta skiljer trettiosjuåringen från tjugoåringen: den senare kastar sig huvudstupa in i livets torktumlare, den senare modifierar och reflekterar. Det går långsammare, men saker händer.
Jag tillhör det lyckliga fåtal som får ha sportlov (det heter vinterlov nuförtiden) trots att jag är vuxen. Det här lovet hade jag planerat att barnen skulle få hoppa på luftkuddar och att jag skulle få läsa "Stål" på kvällarna. Det slutade med att vi var sjuka hela gänget; vi vuxna sov och snörvlade, barnen snorade och paddade. Det finns uppenbarligen ingen övre gräns för hur många gånger man kan se tyska My Little Pony-avsnitt i åldrarna fem till åtta. Eftersom jag var förvisad till ryggläge försökte jag ändå få någonting gjort utan att anstränga mig - och så kom återigen musiken till min hjälp. Den har alltid funnits vid min sida: tioåringens Tracksinspelningar, högstadiekillens singelspelande, gymnasistens svårmodiga synthplattor, studentens klassiska repetitioner i samband med plugg och den vuxnes brokiga spellistor. Där i soffan, halvyr och snorig, fanns dessutom ett syfte: en spellista till ett bröllop.
M a o: jag låg däckad i soffan och lyssnade på dansmusik.
Jag har alltid dansat om jag kunnat. I min kropp saknas koordinationsförmåga, men jag är rätt bra på att röra kroppsdelar i samband med och i takt till musik. Det är inte alltid socialt accepterat med dansälskande killar och många av mina kompisar har varit stelbenta hårdrockare (de har många andra goda sidor), men jag har dansat ändå. Enda undantaget var under gymnasietiden, då jag praktiserade raggningstaktiken att stå i ett hörn och säga "vilken dålig musik". Det funkade inte, kan jag säga. Sedan dess dansar jag.
Att ligga bakåtlutad, försöka att inte må illa och samtidigt lyssna till Aviici, Sweish House Mafia, Tïesto mfl var bland det mest spännande jag gjort på senare tid. Jag visste att jag gillade att röra mig till musik men att jag skulle digga dansmusik som influensadäckad kom som en total överraskning. Varje kväll såg jag fram emot det ögonblick när jag fick lite tid för mig själv, kunde koppla in hörlurarna och fascinerat undra vilka svisch- och crescendo-ljud just den här DJ:n tänkte mixa in. Det är ganska primitiv musik: en vacker röst, ibland en rapslinga och sen repetition, repetition, repetition. Det är musik som svänger helt fruktansvärt mycket, instängt i en yttepyttelitet rum utan utrymme. En väldigt stor elefant instängd i en väldigt liten bur. En galen konstnär fastspänd i genretyglar. Jag älskade det. Jag lyssnar mer varje dag, och nu är jag frisk.
Vi måste utsätta oss för saker som vi inte förstår och som vi inte förväntar oss att vi ska älska. Vi måste ibland närma oss saker från helt fel håll; lyssna på dansmusik när vi inte kan röra oss, undersöka vad dumskallar har att säga, ge våra förutfattade meningar en spark i baken. Utmana våra sinnen och vår ålder och engagera oss i det vi inte förstår. Bara så kan vi modifieras, i rimlig omfattning.
Pröva!
Min just nu-lista över grym dansmusik du inte behöver dansa till (ingen inbördes ordning):
Dance again - Jennifer Lopez feat Pitbull
Bangarang - Skrillex feat Sirah
Hungry hearts - Nause
Let go tonight - Sandro Silva feat Jack Miz (Extended mix)
I could be the one - Avicii & Nicky Romero
Secrets (Radio Edit) - Glenn Morrisson feat Mike Tompkins
Get up (Rattle) - Vocal Edit - Bingo Players & Far East Movement
We run the night - Havana Brown feat Pitbull
Oh Mama Hey - The Chris Cox & DJ Frankie feat Crystal Waters
Be with you (Barona & Hull Radio mix) - Kelsey B & Matt Fox
Bad habits (Radio Edit) - Brass Knuckles
Loca People (What the Fuck!) - Sak Noel
Come & Get it - Krewella
No one knows who we are - Kaskade & Swanky Tunes feat Lights
Jag har en liten annan syn på dansmusik. Jag älskar den men den är - mer än någon annan musik jag lyssnar på - bruksmusik. Musik med ett enda syfte, att få människor att röra på sig i takt till musik. Jag kan inte skriva, tänka, jobba, åka buss eller göra något annat till den.
SvaraRaderaEtt av mina starkaste musikminnen är en klubb i Umeå där jag första gången hörde Familjens "Det snurrar i min skalle". I den kontexten och på det dansgolvet var det den bästa låt jag hört i hela mitt liv. Senare som trött P3-låt eller som förband till Bob hund tyckte jag knappt ens om den. Den behövde ett dansgolv.
Det kan göra mig lite nedstämd att när dansmusiken äntligen får erkännande så förvandlas den till trött arenamusik där tusentals människor ska stirra på en man bakom en bärbar dator. Att så många av "mina" kids åkte till Stockholm för att titta på housemusik som spelas istället för att dansa till den. Dyrka beatet, inte DJ:n.