fredag 10 maj 2013

Vänskap: Min inledning

Nej, bloggen är inte död. Men leve bloggen ändå!

Jag har varit med om så mycket i verkliga livet att inte hunnit med min cyberrymd. Vet inte om det är ett gott tecken för livet i dess helhet men det är ju förstås ett svek mot er, kära läsare (ni är förmodligen hur många som helst).

De senaste månaderna samlade sig lager efter lager av roliga saker i mitt liv, en fördämningsvall mot vintern och slasket som aldrig ville ta slut. Jag har spelat kort med kompisar, åkt till Berlin med en elevgrupp och demoner, bröllops-DJ:at i ett folkpartireservat och hört en fantastisk opera - "Il trovatore" - med min mamma. Och en massa annat också som bröt fram genom den där vintern som timglassand genom kristall.

Jag är en lyckligt lottad människa. Och en dålig människa som skryter om det på Internet.

Enda problemet med det här är att jag inte hunnit sortera mina intryck och att jag därför tror mig vara i Berlin, på västkusten eller på Konstnärsklubben när jag i själva verket varit tillbaka i Gävle sedan länge, flera gånger om. Jag lever inte i drömmen men jag lever av drömmar som blev verklighet, och det kan bli lite verklighetsfrånvänt.

Ni hör själva hur förvirrat det blir.

Ni ska få hjälpa mig att sortera det här och om ni läser kan ni opponera er eller hålla med. Som alltid hoppas jag på respons från er - era historier, era åsikter, era tankar och drömmar. Allt det där skapar marken under mina fötter.

***

Jag har försökt hitta en gemensam nämnare för mina upplevelser; gemensamma nämnare är bra i matte men även när man försöker hitta något som kan binda samman upplevelser som flyter omkring som Bubble Bobble-moln. Det jag kom fram till var: vänskap.

Vänskap är det som binder människor samman - det har t o m gamla greker skrivit om, men jag tror att redan  Australopithecus africanus hade koll på den saken. Så jag kommer knappast med det fräschaste av bloggämnen. Men under mina resor upptäckte jag att det finns så många olika sorters vänskap, att den ser olika ut beroende på ålder och plats, att jag inte ens jag själv alltid definierar vänskap på samma sätt. Vi har olika vänner, vi har samma gamla vänner och vi har nya vänner. Vi sitter samman med varandra i ett gigantiskt system av relationer och det är det där kladdiga spindelnätet som håller världen samman.

Vänskap är ett av de kanske starkast positivt laddade orden i världen. Den är så betydelsefull att det till och med finns negativa aspekter av detta mänskligt essentiella: klient-, patron- och klansystem; nedbrytande bästisrelationer, grupptryck och nepotism.

& Vad är vänskap för dig? Kan du inte berätta det för mig?

Och medan du funderar skriver jag klart nästa inlägg. Det kommer inte att ta två månader den här gången.

4 kommentarer:

  1. Är inte så bra på vänskap men känner att det är väldigt spännande att läsa om din förvirring.
    Tror att förvirring - av din typ - är en väldig drivkraft och inspiration.
    Så ... why not ...
    fortsätt med dina spretiga och spännande "input" i livet.

    CZ ;-)

    SvaraRadera
  2. Åkte du till Berlin med eleverna och demonerna samtidigt? Vem vann? /Mia

    SvaraRadera
  3. Okej, jag hade faktiskt tänkt skriva något annat än en dryg språkpetimeterkommentar. Men det visade sig vara svårt att formulera något om vänskap utan att känna att man berättar för mycket om antingen sig själv eller om sina vänner.
    Jag tänkte skriva något om hur många olika sorters vänskap det finns, och att alla har olika funktion i ens liv. Och om hur svårt jag själv har att öppna mig för folk, och om hur jag, när en relation står precis på gränsen mellan "bekant" och "kompis" eller "kompis" och "vän" ofelbart blir övertygad om att den personen tycker att jag är fruktansvärt jobbig, tråkig, muppig, efterhängsen.
    Och hur svårt det är att hålla kontakten med alla människor som får en att må bra och ger energi, samtidigt som man på något sätt alltid lyckas ta sig tid för alla tråkiga måsten.
    Men nu gjorde jag inte det, för det blev för svårt...

    SvaraRadera
  4. Yo leoparden!
    Det var inget petimeteraktigt, det var fyndigt och jag hade ju gjort en medveten katakres eller vad det nu heter.
    Jag håller med om att man berättar för mycke om man berättar på riktigt. Jag håller själv på och letar efter den där gränsen och det är därför inlägget dröjer. Men jag ska försöka använda mig av pretto-versaler för att dölja deras identitet så gott det går och sedan inte berätta för närgånget om dem, mer som "fun facts". Om det går.

    Jag säger som Chris: "Jag försöker lära mig [...] svenska. Men det är svårt".

    Tihi.

    SvaraRadera