onsdag 19 juni 2013

Vänskap II: känslan och kroppen. En hyllning till ungdomen

I mitt förra inlägg skrev jag om vänskap och lovade att återkomma inom kort. Men lärare under maj är inte pålitliga. Tro inte på vad vi säger och bortse från alla våra löften.

Under den mer än månad som gått har jag funderat över det här med vänskap och vad den innebär, för vem. Jag har under våren fått uppleva yngre människors syn på saken, samtidigt som jag själv återbesökt min egen ungdom och parallellt med detta lagt till dag i den dagliga yngre medelåldern. Allt är sig likt, och ändå inte. Jag blir äldre och äldre men resorna bakåt och inåt gör mig yngre, bitvis.

Jag reste till Berlin i april med en elevgrupp och några kolleger, och där fick jag se många exempel på ungdomlig vänskap. Min roll var åskådarens/funktionärens och jag fick mycket tid att uppleva den underbara staden tillsammans med eleverna. Det som ofta slog mig var den starka naturlighet som finns i relationerna mellan ungdomar: så länge man befinner sig i den skyddade ungdomsgård som kallas utbildningssystem har man något gemensamt, nåt man hela tiden återvänder till. Elever klagar ibland på lärare, betyg, lektioner, äcklig skolmat & k-bry orka men de allra flesta dyker upp på den där platsen trots allt, år efter år tills de tolv åren gått till ända och livets dammluckor öppnas. Den här livssituationen skapar en stämning som väl närmast kan liknas vid ett kretsloppssystem: alla behöver varandra och kan inte vara utan varandra, något som inte betyder att man älskar varandra varje dag. Men man är på plats, tillsammans.

Ungdomarna hasade runt i Centraleuropas hjärta och förundrades och tog kort och hashtaggade och instagrammade och facebookade, hela tiden som förvånade björnungar, på samma gång blasé och överraskade. I bussar och plan låg de vikta över varandra; fötterna i ett knä, händerna i ett hår, huvuden tätt ihop och sovande kroppar i något slags hög morgonen efter en sen natt. Här förstod jag skillnaden mellan min egen ungdomstid, eller åtminstone så som jag minns den: jag minns inte den där kroppsligheten, hur man hela tiden pillar och petar och rör vid varandra, för att man kan och måste. Kanske har jag glömt bort hur det var för att jag lämnat den där världen; kanske var jag en hämmad jävel; kanske var jag bara en kille med freestyle som storögt betraktade hur tjejerna flätade hår, masserade axlar och kramades. Om de nu gjorde det. Dessa eventuella könskillnader finns hursomhelst inte längre, det finns ingen klar avgränsning mellan unga män och unga kvinnor i hur man agerar kroppsligt i en vänskapssituation.

Någon kanske nu invänder att jag beskriver ungdomar som något slags schimpanser, som plockar loppor från varandra medan de fulchattar med mobilen. Och kanske är den beskrivningen inte helt felaktig - men den blir felaktig om man ser detta som något dåligt. Vi borde själva lite till mans/kvinns/hens ta fram det apiga i oss oftare och pilla på varandra. Detta om den påpillade inte har något emot det: jag förespråkar inte en fri tafskultur. Det jag beskriver är kroppen som en del av vänskapen.

Naturligtvis är jag inte så naiv att jag tror att alla ungdomar går runt och krafsar på varandra oavbrutet. Väldigt få människor använder sina vänner som sårskorpor och eksem; är så fallet - bryt relationen! Det jag menar är att ungdomar kan lära oss unga medelålders att våga röra vid varandra, när det känns rätt och fungerar. Kanske har vi kunnat det här en gång men glömt det, eller så har vi aldrig haft en sådan förmåga. Man måste inte vara sexuellt attraherad av någon bara för att man vidrör denne - huden är inte en skarpladdad erogen zon, den är ett kommunikationsmedel.

Ofta raljerar vi unga medelålders över ungdomars uttryckssätt: de sägs överanvända känslouttryck, vara ytliga och teknikfixerade och alltför besatta av sin egen person. Jag håller inte med, men jag lämnar den debatten till ett annat inlägg eller en annan bloggare. Hursomhelst kan vi lära oss av ungdomen även här - är det verkligen sämre att säga "jag gillar dig", "du är en bra människa", "du är bäst" en gång för mycket än en gång för lite? Svaret på den frågan borde vara självskrivet, men kanske är det inte så. Isf säger det tyvärr ganska mycket om den värld/den kultur/de normer som styr oss och våra handlingar.

Under de senaste månaderna har jag blivit vän med en ny person. Det är det fantastiska med vänskap - att den kan uppstå på otippade ställen, med otippade personer och i otippade versioner. Nu har det visat sig att den här personen har samma bakgrund och humor som jag, är i samma ålder och har liknande värderingar och synsätt. Men det vet man ju inte när man börjar bygga en relation - man skickar inga vänförfrågningar i vanliga livet. Det är därför "vänner" på Fejan är något helt annat än "vänner" i verkligheten och det är därför jag tycker diskussionen om Facebook ofta hamnar fel. Men :"Jag är jätteglad över att ha fått lära känna dig" skriver min nya vän till mig i just i en FB-konversation. Sånt känns ju i hela kroppen, under huden. Nästan som ett nyflätat hår i ett gymnasialt uppehållsrum.

Det är då jag blir lite yngre, istället för äldre.


6 kommentarer:

  1. Det beror nog på i vilka kretsar man umgicks. I mitt "teatergäng" var vi otroligt fysiska som jag minns det. Både killar och tjejer. Fast hm, killarna var nog inte så fysiska med varandra - vi tjejer kramades med både killar och tjejer, men killarna kramades mest med oss... Har det ändrat sig, tro?

    SvaraRadera
  2. Fredrik Wahlman:
    Angående huruvida vi säger "jag gillar dig", "du är en bra människa" och "du är bäst" få eller flera gånger vet jag inte om det faktiskt speglas av världen, kultur och normer i ett sådant brett perspektiv. Jag tror snarare att vi landar i en väldigt subjektiv syn av det hela. Komplimanger är alltid trevligt, men tror du inte att ett överanvändande snarare minskar effekten?
    Är inte en genuin komplimang en gång i veckan bättre än en om dagen?
    Som sagt, jag tror det är subjektivt.
    Vissa behöver uppmärksamheten och den upplyftande effekten som en komplimang har oftare än andra.
    För att återkoppla till det hela med fysisk beröring vill jag påstå att de jag beter mig som "schimpanser" ( ;) ) med är människor jag känner mig säker och trivs runt omkring. Att äldre generationer inte beter sig på samma sätt i lika stor utsträckning skulle kanske kunna bero på att levnadssättet är annorlunda. Man befinner sig inte upp i varandra hela dagar både på och utanför arbetstid på samma sätt som elever/studenter gör. Visst kanske man har samma arbetskamrater 8 timmar om dagen, men det finns ingenting som säger att dina arbetskamrater är de du umgås med efter jobbet och 8 timmar till.
    Jag tror helt enkelt att det har med både tid och andra förpliktelser att göra. Tiden finns inte för att skapa en så nära relation till så pass många så du känner dig tillräckligt hemma med dina "vänner" för att schimpansera i större utsträckning.

    Jag tvivlar inte på att en korrekturläsning av vad jag skrivit skulle vara på sin plats men du får nöja dig med det här! Några tankar och åsikter från min sida :)

    Det finns säkert någon psykologisk forskning på detta! Skulle vara intressant att läsa!

    SvaraRadera
  3. Axel Hellby:
    En fundering på bloggtexten och en på Fredriks svar här ovanför. Ang bloggen, varför "naturligt"? Jag minns de där kroppsliga beteendena från 90-talet och jag minns när de inte fanns. Är inte ungdomars kroppslighet lika kulturellt styrda som vuxnas? Det tror jag. Naturlighet spelar in såtillvida att alla har behov av fysisk närhet. Men hur den tar sig uttryck är kulturellt styrt. Att de ligger i högar är också kultur. Ang Fredriks kommentar om huruvida sällsynta komplimanger är mer värda. Jag har funderat på det där med att en del människor visar mer positiva känslor och det viktigaste i att visa uppskattning och uppmuntran eller andra positiva känslor är att det förmedlas att man verkligen menar det. Frekvensen verkar mindre viktig än att man vet att det betyder ngt. Men om man hör glada tillrop väldigt ofta börjar man lätt tvivla på att det kan finnas känsla och engagemang bakom varenda fin fras så den där urholkningen kan vara en faktor. Åtminstone i relation till sura jävlar som mig.

    SvaraRadera
  4. Yes, en massa kommentarer!!!

    Axel, om naturlighet: Jag minns inte de där kroppsliga beteendena. Men, som sagt, jag kanske var hämmad och kanske behöver skriva blogginlägg om det som terapi... Jag vill dock hävda att en stor del av ungdomarna (som jag möter i mitt jobb) har det här beteendet, och jag tvivlar på att just den här skolan skulle vara en "beröringsskola" mer än andra.
    Jag tror att det finns en större naturlighet i att, t ex, fläta hår och lägga halvsvettiga fötter i knän hos ungdomar än hos medelålders. Sen om det är en inskolning/avskolning som ngt slags diffus kultur står bakom ska jag nog egentligen inte uttala mig om.

    SvaraRadera
  5. Fredrik & Axel, om detta med positiva kommentarer: Jag tror också att det kan ligga något i att ord urholkas om man överanvänder dem.
    Men min poäng var att jag tror att överanvändning är bättre än underanvändning - bättre att säga de där fraserna hundra ggr än noll, när det hade räckt med två. Bättre med några "puzzipuzz" för mycket än för lite, som jag ser det. Min generation hade inte tillgång till sådana tekniska möjligheter som finns idag (om nu inte någon skickade 100 vykort i veckan där det stod "puzzipuzz" men det tror jag inte) och därför har vi kanske en lite annorlunda syn på saken.

    SvaraRadera
  6. Cameleopard:
    Nu när du skriver det så minns jag det också så, det lilla jag var med i teatersammanhang som gymnasist. Och jag minns nu att jag inte var alldeles bekväm med det - hade inte flätbart hår på den tiden... :-)

    SvaraRadera