Fredag lunchtid, mentalhygien

Jag har tänkt använda den här bloggen till att samla på människor och vad de säger. Ett mål med mitt liv, eller egentligen i varje dag som ju är en egen liten enhet, är att utvecklas och lära av andra. Då gäller det att lyssna på andra. En svår konst, men om man gör det kan man lära sig en hel del. Igår lärde jag mig till exempel att

* Det spökar (kanske) i gamla mentalsjukhus.
* Att stålindustri kan skapa hemtrevnad, förut allt annat den ställer till med.
* Att jag rakar mig med järn från Sandviken.
* Att Volvo 740 egentligen kommer från Hofors.

I det där gamla mentalsjukhuset - idag ett allaktivitetshus - pratade jag en stund med en av föreståndarna och han berättade om allt detta. Han berättade om gågna tiders institutioner: hur de mentalsjuka (som kunde inkludera dagens ADHD-diagnosticerade eller sk "vanartiga barn") skickades iväg för förvaring; hur de trots allt bara spärrades in bakom ett meterhögt staket och fick sköta fruktträd och höns. Fruktträden står kvar än idag, hönsburarna ligger på vinden. De sista kvarlevande intagna befinner sig i öppenvården.

Det slog mig att jag och föreståndaren, med bara enkla korrigeringar i tidsflödet, lika väl skulle kunna ha varit vårdare. De ungdomar som med energi och glädje får utöva teambuilding på skoltid hade med den tidens mått kanske setts som vanartiga bråkstakar. På den tiden stängdes man in på institutioner och pacificerades med jordbruksarbete, idag finns diagnoser och mediciner och lagtexter om individanpassning. Igår skar man bort delar av hjärnan; idag finns talsynteslästa läromedel, specialpedagogik och IUP.

Lätt att tycka: stackars jävlar och tur att jag lever idag. Och visst, jag skulle aldrig vilja tillbaka till folkhemssamhället, där medborgarna anpassades och de avvikande avfärdades med steriliseringar, lobotomeringar och fängelseliknande spöksjukhus. Frasen "Det var bättre förr" tar jag aldrig i min mun. Men det jag funderar över är - den tidens människor var inte ondskefullare än vi. Jag vägrar att gå med på att människor födda på 20-, 30- och 40-talen skulle ha varit av ett sämre "människomaterial" än beslutsfattarna födda på 50-, 60- och 70-talen. Den tanken leder likt en Autobahn ner i Goebbels/Hitlers mentalhygieniska rasgryta. Ändå fanns dessa institutioner, och många kände till dem.

Det måste finnas företeelser i vårt nutida samhälle som jag, och alla andra som lever nu, ser som naturliga och som vi inte vill, orkar, ids, vågar, försöker göra någonting åt. I framtiden sitter en annan bloggare på min domsplats och avfärdar vårt samhälle: "2010-talet, hur kunde man bara tillåta att [fyll i lämpligt samhällsfenomen]".

Ett annat sätt att tänka gör oss till skapelsens krona, slutet på historien. Har vi verkligen redan hunnit dit?



Säters nerlagda mentalsjukhus.

Vindens funktion II (remix: mindre fikonspråk)

Det finns en scenbild i "Amelie från Montmartre" där vi får se Amelies barndomshem snett från sidan. Varje gång man får se det där hemmet blåser det, som av en sopande kvast. En förströdd kvast. Det där älskar jag av någon anledning, och sen älskar jag sådan vind alltid, i alla sammanhang. Ändå hatar jag att cykla i motvind.

Det jag tänker är att jag, som människa, är det kitt som binder samman det andliga/litterära/romantiska med det sinnliga/faktiska. I mitt job har jag läst mig till att detta är en romantisk livssyn, att romantikerna hade en vison om att vi, genom våra sinnesintryck och hur vi betraktar dem, omskapar världen. Jag vet inte om jag är romantisk egentligen, i alla fall inte på det sättet. Men när vinden möter mig blåser den genom mig och omvandlas, den där vinden i skolträdet blir mer än ett atmosfäriskt fenomen - samtidigt som jag inte tror att det finns något mer utanför mig än atmosfäriskt tryck eller vad det nu var.

Genom mig blir vinden något mer än den var från början. Genom vindens kraft blir jag någon annan än den jag var från början. Så vet jag att det är, romantiker eller ej. Men: Om jag upplever något, måste jag sätta en etikett på den känslan?

Igår hittade jag en etikett jag gillade som jag klistrade i fejan på min FB-profil: existensialism. Sartre skriver:

En människa engagerar sig i livet, formar sin egen gestalt, och utanför denna gestalt finns ingenting.

Om man tänker så, är man en övermänniska som tror sig vara större än världen?
Eller är man bara ett ensamt löv som blåses omkring i sinnenas intrycksorkan?
Och betyder det ensamhet?


http://www.youtube.com/watch?v=myOk81ydO0I

Vindens funktion

Jag sitter i mitt personalrum och tittar ut genom fönstret. På skolgården utanför står ett stort högt träd - jag lär mig aldrig vilka träd som är vilka - och löven är gula nu, påminner om småkakor eller praliner. De lossnar ett och ett, långsamt och orytmiskt, med hjälp av vinden.
På andra sidan fönstret sitter jag, i en lammskinnsfåtölj.

Av någon anledning har jag länge varit fascinerad av hur vinden rör sig genom trädkronor, hur ett atmosfäriskt fenomen flyttar, vinklar och skotar tiotusentals små segel och att jag står där och ser på. Lika länge som jag tänkt starta en blogg (förmodligen längre) har jag planerat att tänka något djupsinnigt om detta, något andligt eller något om livets gång; vad vinden symboliserar, vad löven står för och så vidare. Jag är övertygad att sådana fraser skulle göra sig utmärkt i en dikt av t ex Verlaine, och allvarligt franskintensiva poeter ligger högt på min credlista.
("Allt är vind" är f ö en roman av en fransk nobelpristagare, läs den!)

På ne.se står det om vind att "luft rör sig i förhållande till jordytan" på grund av temperaturskillnader, tryckkrafter i atmosfären och jordens rotation. Men Google-magin blåser även fram en dikt av en okänd kubansk poet:

En blå vind
närmar sig avenyn.
Träden har inga namn
men ylar fulländat, som höstviolinerna
i en sonett av Paul Verlaine.

Mina atomer klyvs av litterära epoker.

Jag vet att löven där ute inte är praliner och att de inte rörs av en "osynlig hand" (Guds, Maradonas eller Adam Smiths, välj själv), men jag känner att vinden därute inte bara kan vara avhängig tryckkrafter. Jag vet att den samlade litterära effekten är artificiell, men kan inte låta mig nöja med vetenskapliga förklaringar. Och problemet är att jag alltid känt att jag måste välja; att vi ständigt balanserar på en egg av livsavgörande val. Som en gammal fiskare tänker jag: jag känner vinden, jag kan inte styra den men på något sätt älskar jag att den finns.

Om jag upplever något, måste jag sätta en etikett på den känslan? Livets gång att samla syltburkar; att bevara sinnesintryck för att marinera fram ett intensivt känsloliv.

Är själen ett skafferi?

Gör det bara!

Jag har tänkt i flera år att jag borde, skulle, måste, vill starta en blogg. Tror till och med att jag kom förbi den där verbraden en gång och startade en. Någonstans i cyberrymden svävar den nu, ett tomt satellitskal av brustna visioner... Men ingenting blir någonting om man inte vill det tillräckligt mycket. Det enda verbet som spelar någon roll är "vill". Vad får jag ut av detta, som en marknadsstrateg kanske skulle säga.

"Gör det bara" handlar om det, och om att inte tänka så mycket. Första exemplet är att jag startat den här bloggen: plötsligt kändes det bara rätt. Jag skulle kunna fulanalysera skälen till det här men det blir för tröttsamt så jag tar det en annan gång. Bara i korthet: P, "Bitchkram" och en tidsmaskin. Nog så.

(Jag avskyr när prettoförfattare kallar sina gestalter för bokstäver i versal. Det är egentligen bara Kafka som får göra det. Men jag vill inte lämna ut människor i min text, samtidigt som jag vill hinta till dem vilka det är. Då är versalen en bra metod.)

Jag blir fantastiskt glad om någon läser det här, om någon kommenterar det, om någon tycker något. Den som skriver vill bli läst - ibland bara av sig själv men ofta av andra och jag har upptäckt något intressant hos mig själv de senaste åren:

Jag är genuint intresserad av andra människor.
Jag vill förändras och utvecklas.
Jag vill leva mig genom varje dag, från början till slutet. Varje dag är ett litet liv.
Jag tror inte på någon Gud, men vi alla det fantastiska, tillsammans. Vi är allt, och alla är allting.

På riktigt. Så skriv i kommentarsfälten och berätta om er själva. Själv återkommer jag inom kort.