En avskalad refräng

Jag lunchar med en mycket intelligent ung kvinna, M. Det är väldigt inspirerande, även om intelligenta unga personer lätt får mig att känna mig gammal och osmart. Hon säger sig vara orolig för sin framtid, men jag tror henne inte för fem öre. Hon sitter med alla trumf på hand och hon vet vad hon vill, på nåt sätt känns det som om det inte kan gå fel. Lågmält självförtroende strålar ut från henne, som sol ur en citrusfrukt. Hon säger: "Man lever bara en gång" utan att det låter som en gammal intatuerad klyscha.

Det är jag som är gammal, och hon som har rätt.

Några dagar dessförinnan utbrister J att hon älskar Darin. J är betydligt äldre än både M och Darin men hon bryr sig inte och postar det på Fejan. Eller så är det just det hon gör: bryr sig väldigt mycket och vill berätta det för andra. Min Feja är fyllda av sådana känsloutbrott, små små pyspunkor ur villasamhällenas och dagishämtningarnas inrutade vardag. När det händer suger jag i mig den där livsluften som en sprinter efter målgång. Darin har sjungit "Astrologen", precis som jag trodde att han skulle göra, och det är det som får J att gå igång.

Under många år var Magnus Uggla min nödutgång från mexitegelverkligheten - en snäll liten kille med snälla föräldrar som lärde sig om snäll solidaritet och gemenskap och Bamses gäng kände det som en litenlitenliten protest att lyssna på en adlig golvmopp med solglasögon som sjöng småsnuskiga texter om fula gubbar. Back in the day när kassettbanden regerade bestod vid ett tillfälle ett mellanstadiedisko endast (!) av Ugglas "Den döende dandyn" på kassett: fyra snabba, en tryckare och sen vända på bandet och börja om igen.

"Astrologen" ligger på skivan före och är Ugglas bästa låt, en storslagen ballad som kombinerar enkel träffsäkerhet med någon sorts bisarr grundberättelse om en astrolog. Jag har fortfarande inte fattat vem "skalden Sundell" är, trots att jag både googlat och wikat. En av de vackraste raderna i sången lyder

"Du är den vackraste jag mött / Inte påmålad och  falsk som andra/ Du har väckt upp det jag trott var dött".

Darin väljer, helt rätt, att göra dessa refrängrader avskalade medan Uggla 1983 valde att brassa på med både höjning och stråkar. Men som musikkritiker ofta skriver: en bra låtar klarar vilken coverversion som helst, och det gäller definitivt "Astrologen".

Visste väl det.

Jag kan också klyschor, och en jag gillar så mycket att jag gjort den till min livsdevis är "att ta en dag i taget". En dag består av 24 timmar, 1440 minuter och 86400 sekunder. Varje dag, någon gång under de 1440 minuterna, upplever jag det vackraste ögonblick jag mött. Ibland är det förväntat, som en inplanerad lunch med en intelligent ung inspirerande person, ibland är det oväntat, som när synthljudet i en Tove Styrke-låt prickar hela mitt skinn. Ibland är det alldeles självklart, som när Darin sänker tempot i refrängen på "Astrologen". Jag blir osminkad och ärlig då, istället för påmålad och falsk. Det förväntat döda vaknar i mig så, varje dag, som vilken Jesus som helst.

När jag sitter på lunchen med M och hon berättar om sitt "riktiga" liv som måste börja men som redan har börjat - det vet hon lika väl som jag - funderar jag över missade chanser. Jag lyssnar på berättelserna om allt roligt hon gör och ska göra, hur hon får se hela världen under sina resor, hur hon otvunget kastar sig mellan fjällstugor och surfstränder som en utförsåkare, samtidigt som hon inte gör så stor sak av det hela utan bara njuter och flyter med. Jag tänker plötsligt tankar som börjar med fraser som "i den åldern hade jag inte ens..."; "vad har jag gjort som kan jämföras med..."; "varför har inte jag..."

Det är inte M det är fel på; det är mig. Varför har jag aldrig varit i Australien?

Så tänker jag att klockan bara är halv ett, och att jag kan njuta av det här ögonblicket resten av dagen. Att jag just varit med om en höjdpunkt, något som aldrig kommer tillbaka: en vindpust i en trädkrona, en solglimt i en vattenpöl, ljuset ur en apelsin.

Just då är "Man lever bara en gång" det vackraste jag hört.

Och jag ÄLSKAR Darin.

Darin – Astrologen

Anakronismer, Sovjet och kostymer

I förrgår såg jag ett program på Kunskapskanalen som hette "Moderna ruiner". Programmet är gjort enkom för mig, är jag helt övertygad om, eftersom det handlar om precis det jag går igång på: rester av industrier, institutioner, bostäder från en annan tid som tidens tand sakta gnager ner till historiskt grus.

Senaste programmet handlade om ett sovjetiskt gruvföretag som bröt kol på Spetsbergen och där skapade staden Piramida . I programmet sades att "Homo Sovjeticus sin vana trogen utmanade naturen": på en otillgänglig, kall och jävlig plats byggdes en fotbollsplan, ett kulturhus och en simhall. Det sista extra imponerande eftersom det var problematiskt att ens ordna dricksvatten - tänk er då att fylla en sovjetisk bassäng. Tanken var att skapa ett "Sovjet i miniatyr" mellan de stränga norska bergen, att imponera på omvärlden genom handlingskraft och samtidigt få arbetarna att känna sig hemma. Inte ens i gamla Sovjet var det alldeles enkelt att få människor att lämna sina familjer och leta kol bland labbar och isbjörnar.

Som vanligt slarvade Sovjet med finishen: husen byggdes alldeles för snabbt, fotbollsplanen byggdes för nära en framströmmande älv och gruvan som verksamhet var oförberedd på perestrojkan. 1998 lämnade de sista arbetarna gruvorten och lämnade lampetter, dekaler från 1980-talet och en sprucken simbassäng efter sig. I gymnastiksalen ligger en fotboll kvar. Idag kommer besökare dit för att studera den flagnande sovjetismen, samtidigt som en handfull byggare i pälsmössor (de har en chef) fulrenoverar det de kommer åt. "Om 20 år kommer man att kunna bo här igen", säger byggchefen. Han och hans arbetslag när också en förhoppning om att Arktis-kapplöpningen (där Ryssland är en aktiv medtävlare) ska kasta in Spetsbergsgruvan i händelsernas centrum.

Igår besökte jag för första gången en friskola, i egenskap av förälder; åtminstone försökte jag hänga av mig lärarblazern i trapphuset. Det gick sådär. Hursomhelst: jag fick en inblick i en ny värld, där en skinande blank yta lockade med kunskap, mångspråkighet, trygghet och arbetsro. Hur bra som helst. Fyra olika rektorer gjorde sitt yttersta för att berätta hur skolan, på alla plan, låg i skoltillvarons framkant: en engelskspråkig PP kompletterade de svenskspråkiga rektorerna; på den engelskspråkiga rektorns slide fanns ordet "likabehandlingsplan", som han uttalade på klingande brittsvenska. (Man kan inte annat än påverkas - se bara hur jag skrev "slide" istället för "slajd" i meningen ovan.) Längs väggarna stod blå elever och kostym- / dräktklädda lärare. Längst upp vid taket tronade Union Jack sida vid sida med svenska fanan.

Jag fick träffa glada lärare och elever; nöjda föräldrar berättade hur nöjda de var och i rektorns staplar visade sig denna den bästa skolan ha de bästa resultaten av alla. En av rektorerna förklarade att "disciplin" är ett laddat ord i Sverige men inte i resten av världen och att skolan därför tagit fasta på vad resten av världen tycker och avdramatiserat ordet disciplin genom att skriva in det i sina riktlinjer. Eleverna hade fasta klassrum med fasta platser och fritidsrum med fastställt tidsschema; förhållandet lärare-elev regleras med ett fastställt regelverk, elevernas klassrumssituation står fast genom att eleverna tågar in - väntar vid bänken - jobbar tyst och det finns fastslaget hur kläder (inte skoluniform), kommunikation och kunskapsmätning går till. Skolan tillåter inga glipor mellan tröja och byxa men säger inte kategoriskt nej till "häng"; den lucka i systemet som eventuellt kan finnas i elevsituationen kan alltså  bäst uttryckas genom ett par hängande byxor med nedstoppad lång t-shirt.

Ett stående inslag i programmet om den sovjetiska polargruvan var en trio excentriska musiker som gick runt bland de sammanfallande byggnaderna och samlade ljud - de ville använda ljudet av en ostämd flygel, gamla vattenrör och trasiga brädor till framtida kompositioner. "Men det är svårt", sade de, "att veta säkert när man är här. Vi måste lyssna när vi är hemma och se vilka ljud som blir användbara."

När jag satt i friskolans café försökte jag lyssna på allt men det var svårt att veta vad jag egentligen hörde. Befann jag mig i en bisarr anakronism, ett försök att konservera ett pedagogiskt system från en svunnen tid så att dagens människor ska kunna se hur undervisning bedrevs förr i världen? Ett välrenoverat museum alltså, förklätt till skola. Eller var det i själva verket jag som representerade det förflutna, en intressant men samtidigt lite sorglig person som i huvudet redan formulerar sarkastiska blogginlägg om något han inte begriper sig på? En dinosaurie som anser det underligt att lärare möter tioåringar i kostym och dräkt och som saknar halvtaskiga barnteckningar, valhänt skrivna riktlinjer på skolans anslagstavlor och lärartofflor..

Det är så svårt att veta hur det är, när man är där. Jag skulle ha behövt göra som de danska musikexcentrikerna: slå på allt med gamla pinnar för att höra hur det låter. Hur låter det när man slår på en välputsad fasad? Kanske krackelerar den, som de sovjetiska byggnaderna. Eller så skapas framtidens musik där, i mötet mellan en gammal pinne och en strukturell, slimmad organisation i kostym och slips.

http://www.svtplay.se/moderna-ruiner

Cellolektion i skuggan

Kvinnanmamman säger att hon kört vägen många gånger, att den inte är så farlig även om det förstås kan hända något.

Cellopojken, sonen, koncentrerar sig på sitt instrument. Hans blick är stadigt fäst vid notstället som stöder ngn Nocturne och jag tänker på hur enkelt det är att välta ett notställ. Jag minns det från min tid tillsammans med 80-talets dregliga plastblockflöjter.

Jag träffar av en slump E, som jag inte sett på många år, före ett F&S-pass. Vi har båda bekväma gympingtajts och hon beskriver hur det är att resa runt i världen. En av de senaste resorna gick till Israel, där hon såg tungt beväpnade vakter överallt.
Vi dricker lite ur våra sportflaskor före passet; behövs för vätskebalansen. Vätskebalansen är viktig.

När jag läser om, undervisar om, tänker på världskonflikterna fastnar jag ibland i de stora linjerna. Ja, faktiskt kommer jag ofta inte längre än så; de där linjerna bildar ett så finmaskigt nät av sina terrorbalans och truppförflyttningar att jag fastnar där. Soldater (människor?) skjuter, spränger, skjuts, springer och sprängs, visar nyheterna. Fruktansvärt. Jag begrundar hur fruktansvärt det är, skalar lök och byter kanal.

Hur mycket förstår jag av världens konflikter? Jag vet en väldig massa om dem, men inget om långsamheten - om tiden som passerar mellan bombräderna, om hur man fördriver tiden i ett skyddsrum. I reportaget med färdvägen beskriver journalisten hur det är att leva i norra Israel, hur Kvinnanmamman vuxit upp där och vant sig vid att bo i ett farligt område. Fast inte SÅ farligt, säger hon, inte just nu. Ur hennes perspektiv är Iran och Hizbollah de hungriga vargarna och de lurar några mil bort. Men just nu är det lugnt. Det är säkert att köra den här vägen för tillfället. Cellopojken är hennes son och han växer upp där, precis som hon. Han har möjlighet att spela cello medan han väntar på vargarna, även han lever pojkvardagsliv med dataspel och plastfigurer.

Det är då jag kommer att tänka på notstället; hur många granater behövs för att välta ett notställ? Varför flyttar inte Cellopojken och Kvinnanmamman? Jag växer upp i mexitegelland där ingen äger en pistol. Cellopojken tillhör andra generationens krigsväntare. I en av de soligaste delarna av världen är det han som lever i skuggan.

Jag funderar över hur lycklig han är, medan jag värmer upp lårmusklerna - kallsverige framtvingar träningspass inomhus. När jag sedan vandrar svettig hem genom kvällsstaden undrar jag om samhällstrygghet ger större förutsättningar för lycka, eller om det ändå alltid är vi själva som skapar den, var vi än är. Jag skulle vilja veta vilket stycke Cellopojken smekte fram på sitt instrument. Men jag vet inte om jag skulle våga köra mina barn till skolan på den där vägen, även om den var säker för tillfället.