Nutidstapas och det förflutnas pussel

Den senaste tiden i mitt liv har varit bräddfull: skrivningar, stress, jul och internetdebatter har samsats om min hjärna. Därav frånvaron av inlägg. Men min idé med den här bloggen har hela tiden varit att jag ska skriva när lusten och tiden finns, och det har varit mycket vilja men inte kunna den senaste tiden. Nu sammanfaller predikaten, och här är jag igen.

Det är terminsslut och årsslut och jag firar på alla möjliga sätt. Elever, tomtar, kolleger, dagar. Skål. Livet är cykliskt den här tiden på året, allt ska knytas ihop och sammanfattas, avrundas och kommenteras. Genom att läsa om, diskutera och uppröra mig över allt från filmsnuttar till julavslutningar har jag kommit i kontakt med människor som ser ett stort värde i att allting förblir som det alltid har varit. Jag tror ingen av dessa människor, intelligenta som ignoranta, verkligen tror att ingenting förändras, men det verkar vara en populär gren dessa dagar att föreställa sig det. Och så blir ordet "tradition" ett slagträ i en idelogisk debatt, där jag hamnar på ena sidan. Det är uppfriskande som en kall avrivning, ett isbad efter en het bastu, men samtidigt utmattande. Hur viktiga är egentligen tecknade disneyfilmers vara eller icke vara? För mig: inte det minsta viktiga i mitt julfirande, desto viktigare att diskutera och snickra fram retoriska argumentationer kring. För väldigt många andra (att döma av tittarsiffror och åsikter på internetforum): Oerhört viktiga som del av julfirandet (3, 9 miljoner svenskar kan inte ha fel) men onödiga att diskutera.

Min mamma städar källaren och tvingar mig med varm och vänlig hand att gå igenom det jag lämnat efter mig genom åren. Det är en angenäm och lite skrämmande uppgift. Jag hittar en dagbok från ett självupptaget svin till 16åring, jag hittar skrivhäften med prydliga anteckningar om mossans egenskaper, jag hittar LP-skivor med Black Box och Orup. Jag hittar en skolkatalog från åk 3 i gymnasiet, där jag käckt poserar i tubsockor och hatt i skrevet på en bild och som polotröjesocialist på en annan. Att hitta sånt här brukar ofta kallas för att titta i en skrattspegel, och det är verkligen komiskt med fluffiga luggar, pretentiösa försök till allvar (i Ullaredskjorta), prestudentikos humor som försöker vara studentikos och bisarra mellanstadieteckningar med förvridna varelser som hugger huvudet av varandra (fråga inte). Men jag tänker att det är mer som ett prisma: ljuset strålar ut från den där tiden, och jag ställer mig i det. Så bryts tankarna och känslorna i min gestalt och det är omöjligt att hålla kvar, det strålar bort från mig och förblir oförutsägbart.

I Kents kanske bästa låt, "Klåparen",  sjunger Jocke Berg: "Du minns den du var / med förakt och lite hat [...] Du har förändrat ditt sätt / suddat ut varje spår / men längre in, långt långt in / ekar tonåringens vrål." För mig blir det ja och nej på den. Jag bär den där killen inom mig, men jag hatar honom inte. Jag försöker förstå honom, han är jag; han har förändrats och därför är det möjligt.

Jag går ut och äter middag med fem gamla vänner från gymnasiet. Vi äter flottiga tapas och jag lyckas undvika att spilla olivolja på tröjan. Den gamla klyschan om att vi är oss lika dammas av men är sann och vi berättar om våra liv sen senast vi sågs, samtidigt som vi pusslar lite med vårt gemensamma förflutna. Det är fantastiskt trivsamt. Jag återfaller i rollen som glad skit och stortrivs, jag spelar en roll men är samtidigt mig själv. Medan jag suger oljan ur en kammussla tänker jag att detta också är källarstädning, med sällskap: vi berättar om varandra och hittar några borttappade bitar som vi missade förra gången.Om pusslet inte var ett prisma skulle vi kanske kunna bli klara innan kvällen är slut.

Någon av oss tvivlar på meningen med livet.
Någon håller med.
Någon tycker det finns så mycket att upptäcka i livet att det är omöjligt att tvivla på meningen med det.
Allesammans tänker vi på vilka vi är och vad vi varit och att det sammanfaller ibland.
Gud nämns inte en enda gång.
Tre flaskor vin går åt.

Jag tänker att det inte går att frysa tiden, och att det egentligen är det jag försökt säga i alla de där debatterna. Om vi inte förmår att samtidigt vårda OCH omskapa våra minnen, vårt kulturarv och våra traditioner kommer allt det där till slut att rosta ihop och då kommer inte ens Youtube att kunna få snurr på det igen. Om vi inte förmår att respektera våra minnen samtidigt som vi låter nuet och dåtiden gå ut och leka med varann kommer vi en dag att märka att ingen, inte ens vi själva, vet varför vi är de vi är eller hur vi kom hit.

Så jag firar jul utan Gud & Kalle Anka.
Jag äter pepparkakor med ädelost.
Jag äter en och annan köttbulle.
Jag ställer sallad på julbordet.
Jag skålar med AP, MP, ES, JM & MMN och minns de vi var utan förakt och hat - men med en liten liten skämskudde, ibland. Och vi skrattar precis lika mycket som på nittiotalet.

The world has turned and left me here

Jag hatar din åsikt men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka den och jag hatar det du säger men jag älskar att jag får säga emot

Den senaste tiden har jag tagit aktiv del i samhällsdebatten. Jag har diskuterat det fria skolvalet, den kommunala skolan, skolavslutningar i skolan, SD:s alla klantskallerier och deras politik. Den som är intresserad av vad jag tycker i alla dessa frågor kan kolla in min FB-sida eller fråga, svaren ges inte i denna text.

En sak jag fick bekräftad är att det är mycket mer ansträngande att vara en del av debatten än att stå bredvid. Att kasta sig in i en internetdiskussion är som att frivilligt låta sig sugas upp av en tornado och försöka kämpa emot. Ibland tänker jag att alla rasistiska kålhuvuden som kräks åsikter på Flashback och i kommentarsfält är lika lätta att påverka som väderfenomen - varken logik, förnuft, moral, etik, känslosamhet eller raseriutbrott har någon effekt.

Det jag då tänker är två saker, i ett inledande skede:

1) Varför ska dessa människor ha rätt att uttrycka sig? Vad ger dem rätten att kräkas offentligt så det stänker upp över alla väggar och kletar ner allt, som en vinterkräksjuks  första spya?
2) Hur kan det finnas människor som är så fullständigt annorlunda mig själv, fastän de också har två armar, en mjälte, hårstrån och bor i samma del av världen som jag?
Hur kan det som är fullständigt naturligt för mig vara onaturligt för en hel del andra, och hur kan det jag ser som motbjudande vara dessa andras syn på vad "alla egentligen" tycker?

Under de senaste dagarna har jag även blivit påmind om hur skört människolivet och vår vardag egentligen är, och hur lite vi egentligen vet om varandra:

En människa som borde leva länge till finns plötsligt inte mer.
En människa är plötsligt försvunnen och efterlämnar rykten, spekulationer och bestörtning.
En människa visar sig plötsligt ha levt ett helt annat liv än det man trott.

I dikten sägs det att våra liv på många sätt är meningslösa - i slutänden är vi ensamma inför döden och då spelar det ingen roll vem eller vilka man levt livet med och vilka historier man lämnat efter sig. Petra Marklund sjunger: "Snart är vi aska i vinden"; Samuel Beckett skriver: "Kvinnan föder grensle över en grav".

För mig blir detta ett överpragmatiskt sätt att se på livet. Att vi alla en gång ska dö betyder inte att vi ska göra döendet till huvudsaken eller höjdpunkten i våra liv. Vi vet inte när döden kommer, inte ens om vi väljer att själva bjuda in den.

Vi kan inte veta vad som ska hända, och eftersom vi inte kan ana slutet, blir filmen så mycket intressantare att följa. Ett sätt att göra livet ännu intressantare är att berätta för varandra - historieberättandet, människosläktets urtida underhållning, all over again. Att berätta för varandra skyddar oss inte mot döden, livet har inte en chans mot döden om man bara ser till det biologiska. Men livet utklassar döden om vi tar berättandet till hjälp och minnesskapar tillsammans. Kanske kan man hindra någon av de där människorna om man vet vilka historier de bär inom sig. Två som bär gör kånkandet lättare.

Internetidioterna må påminna om urtida dinosaurier, men de gör mig ständigt förvånade, och förvåning är för mig en källa till intresse. Att bara umgås med likasinnade ett helt liv blir ett trist manetliv. Att begränsa andra människors (fruktansvärt knasiga) åsikter är att kringränna det finaste vi har: det fria ordet. För när grottmänniskorna satt runt elden och gnagde på brända köttbitar praktiserade de yttrandefrihet. För mig är allt annat sekundärt.

Så kom an bara extremister, rasister, nazister, homofober, terrorister och pedofiler - säg vad ni tycker, jag gillar att ni gör det även om jag hatar era vidriga åsikter. Men räkna inte med att bli oemotsagda - det fria ordet tillhör även era motståndare. Och jag är övertygad om att vi är många, många fler än ni. Det är bara många av oss som inte fattat det än. Det påhittade Voltaire-citatet "Jag hatar dina åsikter men är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem" betyder ju inte att de hatade åsikterna inte ska bemötas. Och yttrandefrihet innebär heller inte att man bör och ska förolämpa folk oavbrutet bara för att man kan.

Det enda som återstår nu: hårt arbete, varje dag, för att bemöta, bekämpa och berätta. Livet är en hockeymatch där det inte finns några enkla genvägar. Det är tufft där ute.



Yttrandefrihet före  profeterna och ideologerna.